Jaha, så sitter man då här och ska gästblogga som det så vackert heter. Lindah har tjatat och tjatat, det är inte det att jag har någonting emot att skriva några rader, jag är inte heller rädd för att dela med mig lite av mina egna tankar och funderingar runt allt det nya. Med det nya, så syftar jag naturligtvis på vårt kommande barn. Det är bara det att jag inte har ro att sätta mig ner och skriva när som helst, jag vill gärna gå runt en tid och fundera lite innan jag släpper ut det jag har på hjärtat... anyway, nu är jag här.

Tänkte skriva lite om tankarna som snurrade i mitt huvud, känslorna som likt en getingsvärm (om det nu heter så?) for runt i min kropp när Lindah efter ett skrik kom studsande in i sovrummet och visade mig graviditetstestet.

Även om det bara tog någon sekund från det att jag vaknade av vrålet från badrummet tills dess att Lindah stod skakandes och blek brevid min sida av sängen så hann jag tänka imponerande mycket.
Här en spindel hittat in i lägenheten? Har hon skadat sig? Är det krig?
Lindah såg ut som jag kan tänka mig att jag kommer se ut om jag någon dag skulle vinna 50 miljoner på V75.
Jag gnuggade mig i ögonen och såg hur ett graviditetstest tog form framför mig.

- Det är positivt.. dedededet... det visar positivt, stammade hon fram.

Till saken hör att Lindah tagit ett test precis innan helgen eftersom vi skulle åka till Stockholm, och det visade ingenting. Så här i efterhand kan jag tycka att jag trots den ovanliga frukosten på sängen var otroligt sansad, nästan kall när jag sa åt Lindah att lugna ner sig och att det där billiga testet hon använt förmodligen bara visade fel. Jag ville givetvis inte att det skulle vara så, men eftersom jag vet hur otroligt ledsen och besviken hon skulle bli om det nu hade visat sig att testet visat fel så ville jag på något sätt ta ner henne på jorden lite. Jag menar givetvis inte att jag hade jublat och slagit volter, men våra känslor uttrycker sig på helt skilda sätt.
Jag hade såklart blivit jätteledsen, men hade ändå tänkt att fler chanser kommer,  för Lindah hade hela livet slagits i spillror och vi skulle aldrig få barn, min snopp skulle ramla av och ruttna när som helst.. hahaha skämt o sido, men vi fungerar lite olika och det är ju inget konstigt med det, hon är mer känslomänniska än mig bara, nästan lite sydländsk i temperamentet.

Jag gick upp och klädde på mig, skjutsade Lindah till jobbet och åkte direkt till apoteket och hängde mig på låset.

-Jag vill ha det bästa testet ni har, sa jag.

Tanten på apoteket kastade till mig ett litet paket för 115 spänn och önskade mig lycka till. Jag i min tur satte kurs mot Lindahs jobb och rusade in. Hon mötte mig vid entrén och gick omedelbart in på toaletten, själv satte jag mig utanför och väntade. Det kanske gick tre minuter eller fem, jag vet inte riktigt, men det kändes som en halvtimme minst och jag började kallsvettas, jag trodde jag skulle svimma. Till slut reste jag mig upp och gick fram till toaletten. Jag knackade och frågade hur det gick, Lindah låste upp och släppte in mig, hon stod med ryggen mot mig och jag började ana att det nog var som jag befarat. Hon vände sig om och log, visade mig testet...
Gravid 1-2 veckor stod det på displayen. Det gick en rysning genom min kropp och vi kramades, Lindah grät.

När jag satte mig i bilen och körde hem kände jag mig full av någonting som jag fortfarande inte kan sätta ord på, det kändes overkligt. Jag ska bli farsa.. JAG SKA BLI FARSA!

Jag satt från det att jag kom hem tills att jag skulle hämta Lindah på jobbet och sökte på internet, pappasidor, var bara tvungen att läsa om andra i samma situation.

Den otroliga känslan som infann sig kommer jag aldrig att glömma och när det är ungefär fyra månader kvar till den stora dagen så känner jag bara längtan, längtan efter att få hålla henne/honom i min famn, mitt barn.

//Jack