Jag fattar inte hur det kan kännas såhär svårt. Var det lika jobbigt förra gången, med Mojje? Hoppas att tiden läker alla sår även denna gången.

Jag kan inte sluta gråta. Jag kan knappt andas. Jag har sån fruktansvärd panik. Vafan e de jag gör? Bara skickar iväg en av den som jag älskar mest på jorden. Hur ska jag klara det? Känns som jag dör lite - mer o mer för varje gång jag tittar i hans små bruna ögon. Så oförstående. Han har ingen aning om varför jag gråter. Han har ingen aning om att hela hans liv kommer bli annorlunda. O han har ingenting att säga till om.

Hur kan jag göra detta mot honom? Han vill ju högst troligt inte lämna sin familj. Detta är ju hans liv. De enda liv han vet något om. Nu ska vi ta det ifrån honom.

Jag försöker verkligen intala mig själv att han kommer få det bra där i Linköping. Med en hundkompis och en hundvan ny matte. Men jag vet inte.. Jag vet ingenting.

Har gråtit sedan jag gick från jobbet, de slutar aldrig.

Jag kan verkligen inte fatta hur jag ska ta mig igenom det här? Hur ska jag kunna stå o se på när det kommer någon för mig helt okänd människa o tar Rocky ifrån oss?

Hur knäppt det än låter så är han en av dem jag älskar mest här i världen. Topp 5. Jag vill inte leva utan honom...