Fått fast anställning :)
Idag har varit en skitdag på jobbet, tills jag precis skulle gå hem - då kommer chefen fram o säger att jag får fast anställning. Sjukt skönt o behövligt sen inför mammaledigheten.
Med magen är det lugnt. Nästan lite för lugnt. Försöker att inte oroa mig, men blir rädd när jag inte känner något. Som typ nu. Illamåendet har varit lindrigare de senaste dagarna tycker jag nog, vilket är både skönt och jävligt oroväckande. Jag är så otroligt rädd för MA. Att bebisen är död men att den lixom inte kommer ut, att jag går lyckligt ovetande. Ett riktigt blodigt o smärtsamt missfall vill jag ha om nu barnet inte ska klara sig, så att jag verkligen vet att NU e de kört. Hatar denna ovissheten, men den har endå blivit mycket bättre.
Jag har börjat ta in att jag fakiskt ska bli mamma. Jag har inte tagit det förgivet o inte helt förstått det, men jag har börjat inse att det faktiskt KAN gå hela vägen. En vecka och två dagar kvar tills jag e förbi vecka 12, vilket ju ska vara den farligaste tiden. Ska bli så skönt att kanske kunna slappna av ytterligare.
Mest längtar jag till den 12 juli, då ultraljudet är. Då vet jag betydligt mycket mer om hur det blir med allting.
Jag ber till Gud att allt ska gå bra. Jag gör vad som helst. Låt vår dröm gå i uppfyllelse!
Kul brev :)
När jag kom hem nyss så hade jag fått en kallelse från sjukhuset. Först blev jag lite orolig, men när jag öppnade brevet blev jag jätteglad :) Kallelse till mitt första "riktiga" ultraljud. Ska bli så härligt! Hoppas hoppas bara att jag kommer dit. De e två veckor kvar nu tills jag passerat vecka 12, och den största faran är över. Gud vad jag längtar efter detta barn!
Pusshej
Mina farhågor
Inget nytt har skett. Vad jag vet i alla fall. Inga fler ultraljud eller läkarbesök. När vi var o skrev in oss så sa barnmoskan att det inte är bra att göra för många ultraljud. Vi blev rätt snopna och lite rädda, vi hade ju redan gjort 4! Jag har endå läst om ultraljudsundersökningar o att det inte har någon påvisad effekt hos barnet. Vad ska man tro? Nu kommer jag i alla fall inte våga göra fler förens då den obligatoriska är, i vecka 17. Hur ska jag orka vänta så länge utan att veta att den fortfarande lever? Jag är så otroligt rädd för MA (missd abortion). Det verkar ju vara så himla vanligt, usch =/ Tänk att gå å tro att allt är frid o fröjd, gå å längta varje minut efter barnet, o sen när man kommer på ultraljud så säger dem att "tyvärr, men barnet är dött sedan flera veckor tillbaka". Det är min värsta mardröm!! Nu känns de ju endå som om att man har kommit ganska långt.
Vi har berättat det för i stort sett alla nära o kära, dock e de fortfarande "hemligt! i och med jobbet. Ett tag till får det vara så, kanske några veckor.
Gud, jag är så nedstämd o orolig. Det är så trist, allt jag ville var ju att bli med barn! Nu är jag äntligen det, borde inte lite glädje infinna sig? Nej, inte mycket. Så typiskt mig. Jag är egentligen så fruktansvärt glad att det inte finns ord, men jag vågar inte känna denna glädjen ifall något skulle gå fel. Hur ska jag ta mig upp från något sådant? Det här är ju allt jag vill.
Jag är just nu orolig för att inte ta mig igenom dem "farligaste veckorna". Att få missfall innan jag får känna mig något sånär trygg. De är tre veckor kvar idag tills jag har passerat vecka 12. Låt tiden gå fort dit!
Sen oroar jag mig för ultraljudet i vecka 17. Tänk om de visar att barnet inte lever? Eller att barnet har en allvarlig missbildning? Vi kanske måste överväga abort? Usch, jag orkar inte denna ovisshet.
Sen när jag tillåter mig själv att gå händelserna i förväg så e jag jätterädd för att när barnet väl har kommit ut så kanske det är något fel på det. Downs eller någon annan missbildning/sjukdom. Jag skulle verkligen inte klara av det.
Jag skulle göra vad som helst för att få en garanti redan nu, att allting fram till födseln kommer att gå jättebra. Bebisen kommer komma ut fint och vara fullt frisk. Men det kan man ju såklart aldrig få...
Näe, jag är verkligen nedstämd, trots att allt jag velat hitills har gått jättebra. Jag hatar mig själv ibland, önskar jag kunde vara mer som Jack. Honom älskar jag.
Nummer 4 i ordningen
Idag var vi på ultraljud nummer 4. Det var ett spontant besök, helt oplanerat. Jag bara kände när jag vaknade idag att jag verkligen behövde se om pyret fanns kvar där inne. Jag var så orolig. O det var han/hon :) Så härligt att se att den hade växt o att hjärtat slog. Dubbelt så stor var den nu som för två veckor sedan, knappt. Hon daterade mig till 8+5, så på onsdag (min födelsedag!) går jag in i vecka 9 (eller 10 hur man nu väljer att säga).
Den 9 juni är den värsta (farligaste) tiden över. Jag längtar så mycket!!
Eva-britt, min "läkare", hon lät så glad o positiv så. Hon tyckte att det var på tiden att jag började inse att jag faktiskt ska bli mamma. Hon sa att allting såg så bra ut det bara kunde, o att ingenting talade för att de inte skulle fortsätta så. När fostret hunnit bli såhär pass "stort" (o som hon sa fått armar o ben o de) så är det relativt ovanligt att få missfall.
Nu ska älskling o jag gå o lägga oss i sängen o kika på lite replay, sen imorgon är det upp o gå till MVC. Inskrivning. Stort :)
Hemma från semestern
Jag vill verkligen ha detta barnet!
