Förlossningen
Nu kommer det som nog dem flesta har väntat på; min förlossningsberättelse. Mycket nöje.
Vi la oss o allt var som vanligt på onsdagskvällen den 15:e december. Klockan 04 (natten den 16:e dec, då hon var beräknad) vaknar jag och har lite ont i magen. Går upp o går på toa i tron om att magvärken ska släppa, men det kommer lixom inget. Tillbaka i sängen igen så släpper värken, men kommer sedan tillbaka igen. Jag trodde egentligen inte att det var dags, men jag väckte ändå Jack för att berätta att jag hade lite ont. Vi låg vakna och väntade på att det skulle släppa eller tillta, och jag gick på toa ett flertal gånger för det kändes verkligen som om jag behövde göra nummer 2. Men icke. Efter ett tag insåg jag att det var värkar, och dem kom ganska tätt. Till en början gjorde det inte speciellt ont, men redan efter någon timme var det mycket värre. Vi låg kvar i sängen till ca 05.30 och klockade värkarna, och jag hade ca 3 st på 12-15 minuter - o alla höll i sig i ca 60-90 sekunder. Jack ringde till förlossningen och dem bad oss komma in. Gulp.
Jack gick ut med hunden och jag ringde mamma för att berätta att vi skulle åka in. Hennes telefon ballade ur så hon hörde mig inte och fick panik, o 20 sekunder senare stod hon utanför dörren :P Hon gick upp till sig igen och jag tog en dusch medan Jack packade de sista i BB-väskan.
Klockan 07 var vi inne på förlossningen, och värkarna då och i bilen påväg in var redan jävliga. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan någon tog hand om oss. Då vart Jack lite irriterad. Väl inne på vårt förlossningsrum satte dom fast mig i en CTG och kollade sammandragningar och bebisens hjärtljud. Där låg jag en stund innan dem undersökte hur mycket öppnad jag var. Med tanke på hur ont jag redan hade och att det hade gått några timmar så hoppades jag ju på minst 3-4 cm. Jag fick lilla chocken när dem sa att jag knappt var öppen 1 cm och att förlossningen inte var igång än. HJÄLP!
"Du är bara öppen för 1 cm och är inte i aktiv förlossning som vi kallar det. Oftast när det blir såhär så skickar vi hem patienten, men eftersom du har så ont så känns ju inte det aktuellt". Tack för det i alla fall.
Dem erbjöd mig därefter akupunktur vilket jag absolut inte var intresserad av, och sedan föreslog dem att jag skulle bada. Bad skulle vara jättebra hade jag hört innan så de tackade jag ja till. Medan dem gick o förberedde badet åt mig passade jag på att kräkas lite. Jack o jag hade tidigare bestämt att om jag behövde kräkas så skulle han lämna rummet, men när jag stod där med en tom spypåse i handen o Jack frågade om han skulle gå så ville jag inte det. Han stod bara någon meter ifrån när jag spydde, vilket är ganska fantastiskt när det gäller mig o min kräkfobi.
Färdigkräkt och måttligt smärtpåvärkad fick jag hoppa ner i badet. Hade jag inte haft så djäulskt ont så hade jag nog tyckt att det var rätt mysigt där inne. Dem hade släkt lyset och tänt en massa ljus o ställt fram en bricka med tre olika sorters dricka på - det var som ett litet spa. Men just då uppskattade jag det inte direkt.
Badet hjälpte inte märkvärt, men jag låg ändå kvar där i i ca en timme. Älskling satt bredvid och peppade när värkarna kom. Hela tiden tänkte jag bara på hur mycket jag hade öppnats nu, hur lång tid det var kvar. Jag tänkte nästan ingenting på mitt barn som snart skulle komma - jag tänkte bara på att jag ville bli av med smärtan.
Efter badet sattes jag fast i CTG´n igen. Värkarna gjorde ondare när jag låg ner så nu fick jag sitta i en fotölj. Nån timme senare kollade dem hur mycket jag hade öppnats, och till min förskräckelse så var jag fortfarande bara öppen 1 cm. Herregud - hur skulle jag klara detta?
Eftersom jag hade så ont, och ingenting direkt hände, så erbjöd dem mig en "sovdos". Det innebar att dem skulle ge mig en spruta i låret som skulle stanna av värkarna lite. Jag skulle få sömntabletter och smärtstillande (panodil och morfin tror jag det var), o förhoppningsvis skulle jag kunna sova några timmar. Jag ville bara bli av med smärtan så jag tackade ja. När jag fått sovdosen så passade Jack på att gå iväg o käka o ringa familjen medan han trodde att jag sov. Dessvärre hade jag alldeles för ont för att somna, så jag låg där o pinades i ytterligare några timmar innan klockan blev 20.00 och vi fick ett rum på BB istället (eftersom dem räknade med att det skulle ta en bra stund till för mig). Där fanns det TV så vi småkollade på "Robinsson", men jag brydde mig inte speciellt.
Klockan o tiden segade iväg, men vid 22-tiden fick jag gå tillbaka till förlossningsrummet och börja andas lustgas. Dem undersökte mig o jag var nu öppen 3-4 cm. Äntligen hände det någonting. Nån timme senare, runt 23-24 fick jag epiduralen och dropp. Jag var väldigt nervös, men insåg att jag inte skulle stå ut med smärtan utan den. Bedövningen gick över förväntan och det räckte med ett stick denna gången, som faktiskt inte gjorde så väldigt ont. När slangen i ryggen väl var på plats så kändes det lite bättre för en stund. Epidural + lustgas gjorde susen. En stund iaf.
Strax efter kl 00 satte dem en skalpelektrod på bebis huvud och därmed gick ju även vattnet och slemproppen. Jag fick på mig en jättesexig blöja och gav mig sedan ut med gåstol i korridoren för att sätta fart på förlossningen och så att bebisen skulle sjunka ner än mer.
Strax innan klockan 05 var jag öppen 5-6 cm. Då satte jag mig på en pilatesboll för att skynda på det. En timme senare var jag fortfarande bara öppen 6 cm, och runt klockan 06.30 fick jag krystvärkar - på tok för tidigt (då jag ju bara var öppen 6-7 cm). Jack o sköterskorna sa åt mig att absolut inte krysta, men det var omöjligt att låta bli. Det kändes inte som om jag hade något att säga till om - det var kroppen som bestämde. O den ville krysta. Fruktansvärd smärta, och panik. Jag var bara öppen 6-7 cm och krystade redan fast jag inte fick. Hur länge skulle de ta innan jag faktiskt FICK krysta? 3-4 timmar? Dem säger ju att man öppnar sig ca 1 cm i timmen...
Som tur var så gick det undan utav bara fasen efter det. Redan efter 45 minuter var jag fullt öppen (dock fick dem "trycka in" kanten med fingarna för att hjälpa till lite), och klockan 07.15 började jag aktivt krysta (med deras tillåtelse denna gången). Efter ca en halvtimmes krystande så ploppade hon ut. Vår lilla Kelly (fast det visste vi inte då).
När dem visade att det var en liten flicka så kände jag bara "Yes! Det var som jag trodde (och i ärlighetens namn också hoppades)." Min lilla dotter. Va fin hon var.
Jag frågade Jack vad det såg ut som. "En Cleo tror jag", svarade han. "Jag måste kolla igen. Nej, jag tror det är en Kelly". Och en Kelly blev det.
Kelly Evangeline Engman Tisjö
Världens vackraste lilla flicka <3
Vi la oss o allt var som vanligt på onsdagskvällen den 15:e december. Klockan 04 (natten den 16:e dec, då hon var beräknad) vaknar jag och har lite ont i magen. Går upp o går på toa i tron om att magvärken ska släppa, men det kommer lixom inget. Tillbaka i sängen igen så släpper värken, men kommer sedan tillbaka igen. Jag trodde egentligen inte att det var dags, men jag väckte ändå Jack för att berätta att jag hade lite ont. Vi låg vakna och väntade på att det skulle släppa eller tillta, och jag gick på toa ett flertal gånger för det kändes verkligen som om jag behövde göra nummer 2. Men icke. Efter ett tag insåg jag att det var värkar, och dem kom ganska tätt. Till en början gjorde det inte speciellt ont, men redan efter någon timme var det mycket värre. Vi låg kvar i sängen till ca 05.30 och klockade värkarna, och jag hade ca 3 st på 12-15 minuter - o alla höll i sig i ca 60-90 sekunder. Jack ringde till förlossningen och dem bad oss komma in. Gulp.
Jack gick ut med hunden och jag ringde mamma för att berätta att vi skulle åka in. Hennes telefon ballade ur så hon hörde mig inte och fick panik, o 20 sekunder senare stod hon utanför dörren :P Hon gick upp till sig igen och jag tog en dusch medan Jack packade de sista i BB-väskan.
Klockan 07 var vi inne på förlossningen, och värkarna då och i bilen påväg in var redan jävliga. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan någon tog hand om oss. Då vart Jack lite irriterad. Väl inne på vårt förlossningsrum satte dom fast mig i en CTG och kollade sammandragningar och bebisens hjärtljud. Där låg jag en stund innan dem undersökte hur mycket öppnad jag var. Med tanke på hur ont jag redan hade och att det hade gått några timmar så hoppades jag ju på minst 3-4 cm. Jag fick lilla chocken när dem sa att jag knappt var öppen 1 cm och att förlossningen inte var igång än. HJÄLP!
"Du är bara öppen för 1 cm och är inte i aktiv förlossning som vi kallar det. Oftast när det blir såhär så skickar vi hem patienten, men eftersom du har så ont så känns ju inte det aktuellt". Tack för det i alla fall.
Dem erbjöd mig därefter akupunktur vilket jag absolut inte var intresserad av, och sedan föreslog dem att jag skulle bada. Bad skulle vara jättebra hade jag hört innan så de tackade jag ja till. Medan dem gick o förberedde badet åt mig passade jag på att kräkas lite. Jack o jag hade tidigare bestämt att om jag behövde kräkas så skulle han lämna rummet, men när jag stod där med en tom spypåse i handen o Jack frågade om han skulle gå så ville jag inte det. Han stod bara någon meter ifrån när jag spydde, vilket är ganska fantastiskt när det gäller mig o min kräkfobi.
Färdigkräkt och måttligt smärtpåvärkad fick jag hoppa ner i badet. Hade jag inte haft så djäulskt ont så hade jag nog tyckt att det var rätt mysigt där inne. Dem hade släkt lyset och tänt en massa ljus o ställt fram en bricka med tre olika sorters dricka på - det var som ett litet spa. Men just då uppskattade jag det inte direkt.
Badet hjälpte inte märkvärt, men jag låg ändå kvar där i i ca en timme. Älskling satt bredvid och peppade när värkarna kom. Hela tiden tänkte jag bara på hur mycket jag hade öppnats nu, hur lång tid det var kvar. Jag tänkte nästan ingenting på mitt barn som snart skulle komma - jag tänkte bara på att jag ville bli av med smärtan.
Efter badet sattes jag fast i CTG´n igen. Värkarna gjorde ondare när jag låg ner så nu fick jag sitta i en fotölj. Nån timme senare kollade dem hur mycket jag hade öppnats, och till min förskräckelse så var jag fortfarande bara öppen 1 cm. Herregud - hur skulle jag klara detta?
Eftersom jag hade så ont, och ingenting direkt hände, så erbjöd dem mig en "sovdos". Det innebar att dem skulle ge mig en spruta i låret som skulle stanna av värkarna lite. Jag skulle få sömntabletter och smärtstillande (panodil och morfin tror jag det var), o förhoppningsvis skulle jag kunna sova några timmar. Jag ville bara bli av med smärtan så jag tackade ja. När jag fått sovdosen så passade Jack på att gå iväg o käka o ringa familjen medan han trodde att jag sov. Dessvärre hade jag alldeles för ont för att somna, så jag låg där o pinades i ytterligare några timmar innan klockan blev 20.00 och vi fick ett rum på BB istället (eftersom dem räknade med att det skulle ta en bra stund till för mig). Där fanns det TV så vi småkollade på "Robinsson", men jag brydde mig inte speciellt.
Klockan o tiden segade iväg, men vid 22-tiden fick jag gå tillbaka till förlossningsrummet och börja andas lustgas. Dem undersökte mig o jag var nu öppen 3-4 cm. Äntligen hände det någonting. Nån timme senare, runt 23-24 fick jag epiduralen och dropp. Jag var väldigt nervös, men insåg att jag inte skulle stå ut med smärtan utan den. Bedövningen gick över förväntan och det räckte med ett stick denna gången, som faktiskt inte gjorde så väldigt ont. När slangen i ryggen väl var på plats så kändes det lite bättre för en stund. Epidural + lustgas gjorde susen. En stund iaf.
Strax efter kl 00 satte dem en skalpelektrod på bebis huvud och därmed gick ju även vattnet och slemproppen. Jag fick på mig en jättesexig blöja och gav mig sedan ut med gåstol i korridoren för att sätta fart på förlossningen och så att bebisen skulle sjunka ner än mer.
Strax innan klockan 05 var jag öppen 5-6 cm. Då satte jag mig på en pilatesboll för att skynda på det. En timme senare var jag fortfarande bara öppen 6 cm, och runt klockan 06.30 fick jag krystvärkar - på tok för tidigt (då jag ju bara var öppen 6-7 cm). Jack o sköterskorna sa åt mig att absolut inte krysta, men det var omöjligt att låta bli. Det kändes inte som om jag hade något att säga till om - det var kroppen som bestämde. O den ville krysta. Fruktansvärd smärta, och panik. Jag var bara öppen 6-7 cm och krystade redan fast jag inte fick. Hur länge skulle de ta innan jag faktiskt FICK krysta? 3-4 timmar? Dem säger ju att man öppnar sig ca 1 cm i timmen...
Som tur var så gick det undan utav bara fasen efter det. Redan efter 45 minuter var jag fullt öppen (dock fick dem "trycka in" kanten med fingarna för att hjälpa till lite), och klockan 07.15 började jag aktivt krysta (med deras tillåtelse denna gången). Efter ca en halvtimmes krystande så ploppade hon ut. Vår lilla Kelly (fast det visste vi inte då).
När dem visade att det var en liten flicka så kände jag bara "Yes! Det var som jag trodde (och i ärlighetens namn också hoppades)." Min lilla dotter. Va fin hon var.
Jag frågade Jack vad det såg ut som. "En Cleo tror jag", svarade han. "Jag måste kolla igen. Nej, jag tror det är en Kelly". Och en Kelly blev det.
Kelly Evangeline Engman Tisjö
Världens vackraste lilla flicka <3
Kommentarer
Trackback
