God kväll vänner,

nu e jag precis hemkommen från stan. Skulle gått där med Emelie idag, men hon fick hoppa in o jobba, så mamma o jag åkte in en stund. Väldigt givande, köpte ingenting :P Hade hoppats på att hitta nån julklapp, antingen något som jag själv kan önska mig (så stackars Jack vet någonting han eventuellt kan köpa) eller någon klapp till de jag har kvar att köpa till. Men Emelie o jag ska inåt stan igen på onsdag, så får väl köpa de sista då. Kanske blir en sväng åt Hansa också?

Rocky ligger här bredvid o tuggar febrilt på sitt nya ben som han fick av mamma nyss. Det låter verkligen gott när han smaskar :) Jag är inte själv så sugen dock (hade ändå aldrig fått smaka).

Igår bröt jag ihop lite. Vet egentligen inte riktigt varför. Det finns inget jag hellre vill än att ha det här barnet (såklart!), o vi har kämpat för de så länge. Trodde aldrig att det skulle bli verklighet, o jag är jättetacksam att allt gått så bra såhär långt o att jag snart, förhoppningsvis, får ha vårt barn här hos mig/oss. Men igår så kom det en sån konstig känsla/tanke över mig; Tänk om det går utför nu. Tänk om Jack o jag tappar varandra någonstans mitt i allt ta-hand-om-barn. Tänk om han slutar älska mig? Om han bara ser barnet? Jag blev jätterädd o orolig. Har aldrig tänkt så innan, men har läst att de lätt kan bli att man tänker i de banorna. Trodde aldrig jag skulle ens fundera på det. Men Jack o jag som har det så bra idag - tänk om nånting går fel sen?

Jack är mitt allt i livet. Jag avgudar honom, skulle göra vad som helst för honom.



Skulle ett barn (VÅRT barn) kunna förstöra det? Nej, det tror jag inte. Högst troligt och förhoppningsvis så blir vår kärlek kanske ännu starkare - vi har ju då ett barn tillsammans. Ett barn som kommer vara vårt tillsammans, i resten av våra liv. Någon större kärlek än så kan man väl knappast dela?

Det känns tryggt att oavsett vad som händer i framtiden, så kommer alltid Jack o jag vara bundna till varandra. Vi kommer alltid att dela det bästa; vårt barn. O jag har väldigt svårt att tänka mig att något skulle kunna komma imellan oss, varken nu eller senare. Jag vill, tror o hoppas att vi alltid kommer älska varandra o vilja leva tillsammans. Jag vill inte finnas utan honom. Sån oändlig kärlek.

Hur ska jag kunna älska ett litet barn lika mycket? Har jag så mycket kärlek inom mig ens?

<3