.. Det har sannerligen varit frågan den senaste veckan. Jag har aldrig ens haft en tanke på att jag inte skulle amma - det har varit så självklart för mig. Men redan vid första amningen så förstod jag att det kanske inte var så lätt som man kanske kan tro. Dem på BB plus bekanta sa att visst gör det ont, men att det värsta skulle gå över snabbt. Jag hoppades att dem hade rätt o fortsatte att utstå bland den värsta smärta jag upplevt (bortsett från förlossningen då). Jag ammade de tre första dagarna och hade så ont att jag krampade,  grät och skrek (barnmorskorna/sköterskorna hade aldrig sett någon som hade så ont vid amning sa dem).

Jag hade svårt att känna någon riktig glädje över vår underbara dotter eftersom jag hela tiden kollade på klockan o räknade ner till när jag visste att det snart var dags att amma igen. Så fort Kelly vaknade så fick jag ångest o nästan lite panik, o vi la henne vid bröstet medan jag grät o hyperventilerade. Alltså ingen vidare mysig amning för henne heller.

Den 4:e dagen då vi skulle åka hem från BB så kollade en sköterska ytterligare en gång på amningen. Hon sa att Kelly var jätteduktig och tog rätt grepp, men hon såg ju att jag hade fruktansvärt ont ändå. Hon föreslog att jag skulle testa en bröstpump, vilket jag gjorde. Det gjorde mycket mindre ont (dock forfarande ont), så vi bestämde att jag skulle hyra med mig den hem och pumpa så att mjölken inte avtar och sedan ge henne i flaska ett tag. Föroppningsvis skulle jag kunna amma om några dagar eller veckor.

Pumpandet fungerde ganska bra till att börja med, men efter några dagar så avtog mjölken ganska drastiskt. Hon skulle ha 60 ml per mål dag 6, och jag fick ut ca 30 ml ur båda brösten efter en lång tids pumpning. Natten till julafton pumpade och ammade jag utav bara fasen, men Kelly bara låg vid bröstet och fäktade o slogs och skrek hysteriskt - det kom alltså ingen mjölk (knappt). Hela julaftonsnatten var vi uppe med en hysteriskt gråtande liten tjej och vid 06 fick det vara nog. Jack ringde BB och dem sa att han kunde komma in och hämta lite ersättning till henne så hon fick i sig någon mat, men Jacks bil var fastfrusen/insnöad så han kom inte dit. Vi ringde Mats o bad om skjuts vilket han gick med på, men efter 20 minuter ringer han o säger att han inte heller får ut sin bil. Vi ringde taxi - o där skulle dem ha massa hundralappar då det var storhelg osv. Jack gav sig ut för att försöka hitta någon att låna en skyffel av så han kunde gräva ut bilen, och efter en lång tid lyckades han få tag i en. Dock var det omöjligt att få ut bilen ändå. Tillslut, när klockan var 09, så kom en snäll granne ut och skjutsade Jack så han kunde köpa ersättning.

Väl hemma åt Kelly gott och somnade.

Igår insåg vi att det inte fungerar med amningen. Jag har gråtit så mycket över det här och det känns som ett misslyckande, men det är bara att inse fakta; jag kan inte amma henne. Dels så gör det så fruktansvärt ont, och jag får ständigt gå å känna mig nedstämd och ha ångest över att hon snart måste äta. Sen så har jag inte alls tillräckligt med mat åt henne, så det går inte nu i vilket fall - även om jag lyckas utstå smärtan.

Nu pumpar jag med ca 6 timmars mellanrum så att det hinner rinna till lite. Och efter två stycken pumpningar så har jag typ så det räcker till en måltid. Idag tex ska hon äta 80 ml per mål (6-8 ggr om dagen), och efter en pumpning av bägge brösten får jag idag ut ca 40-50 ml. Hade jag pumpat så ofta som jag egentligen hade behövt amma hade jag fått ut ca 30 ml på bägge brösten - vilket är typ en tredjedel av vad hon behöver.

Så nu får hon Babysemps ersättning, plus min utpumpade mjölk ett par gånger om dagen. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag ska sluta pumpa - ska höra lite med BVC när dem kommer på måndag.

Jag hade gett väldigt mycket för att kunna amma min dotter, men jag har varit tvungen att inse att det faktiskt inte går. Och när jag läst om det och pratat med andra, så verkar det inte som om detta är speciellt ovanligt - tvärtom. Det pratas inte mycket om det dock.

Jag älskar min dotter så mycket och jag skulle göra allt för henne, och jag försöker tro på de dem säger åt mig; "Du är ingen sämre mamma för att du inte ammar".


"När jag fick min dotter för två år sedan käpade jag i 2 månader med en hyrpump, aldrig kom det mer är 50 ml efter kansle 30 min. Jag gav upp och vi började med ersättning.
Helt underbart då vi båda kunde hjälpa till med maten och hon blev dessutom mätt.
Aldrig någonsin krånglade det för hos och nu ät hon en underbar pigg tjej på 2 år.
Nu väntar jag på nummer 2 och ska försöka amma men denna gången kommer jag inte att känna mig som en dålig mamma om jag misslyckas även denna gång!"

(Ett inlägg av en annan mamma i samma sits)