Gud så mycket snö det har kommit!

Jack ringde o väckte mig idag (tänker inte säga vad klockan var ;P) o sa att han tyckte att jag borde be mamma gå ut med hunden, för de var visst väldigt mycket snö o väldigt halt (o jag e lite som Bambi på hal is, speciellt då mina klackskor e snorhala o jag inte har några andra). Jag tänkte att "äh, det kan jag väl göra själv, jag får gå försiktigt", men sen tänkte jag till igen. Tänkte på det Jack berättade, om hon som halkat o trillat på rumpan - vars liten bebis i magen dog =/ Så jag bad mamma gå ut med honom, vilket hon gjorde. Usch så hemskt, tänk o halka o dratta på ändan så barnet "slår i huvudet" o dör. Fyfan! Får paniiiik! Om man tänker efter så ligger ju faktiskt huvudet rätt så illa till nu då den (äntligen) har fixerat sig, så slår man i rumpan (bäckenet) så kan ju huvudet ta skada. Usch så otäckt, kan inte denna jäkla halka/snö försvinna? Är så orolig för pappa också som bara måste cykla överallt (vansinne!).

Jag har hört o läst överallt om att dessa sista veckor skulle vara de jobbigaste. Att man längtar så mycket o tycker att tiden går såå långsamt. Men faktiskt, jag tycker inte det är så jobbigt. Jag är rätt lugn o tycker att bebis kan få stanna ett tag till, om det nu är de den vill. Jack e helt tvärtom, han e hyperstirrig. Varje kväll så säger han; "Inatt går vattnet", "Inatt kommer den", "Imorgon blir det nog inget jobb för mig för då e vi på förlossningen" osv. Jag säger bara lugnt att "nej då, det är ingen risk lilla gubben. Jag lovar att säga till samma dag som det är dags" - för jag tror verkligen att jag kommer känna det. Jag tror inte bara att allting sätter igång med en smäll, jag tror att jag kommer hinna känna på mig att "ikväll är det nog dags". Jag kan ha fel, absolut, men de e så jag tror.

(Undra om Jack går på jobbet om dagarna o bara väntar på att jag ska ringa o säga att det är dags? Haha, va knäppt det känns. För för mig här hemma e allt helt lugnt, o jag tror inte bebis tänker titta ut än på säkert två veckor eller nåt).

Nu har jag förresten börjat tänka om o tro att den lill* där inne nog är en pojke. Men det är nog mest för att min barnmorska sa att hon tror att det är en liten pojke (hon borde ju ha bäst koll). Egentligen har jag verkligen ingen aning, ingen känsla. Har alltid tänkt flicka innan (förmodligen för att jag alltid velat de tidigare), men nu vet jag verkligen inte. Tror ju också på min hypotes gällande släkten, att den stämmer - o då blir det ju en liten pojke.

För er som inte hört om min kön-hypotes kan jag dra den väldigt kort här; Barnen får samma som deras föräldrar fick. Alltså:
Lennart (min morbror) fick pojke, flicka. Hans dotter Emelie (min kusin) fick pojke, flicka. Same same.
Monica (min moster) fick flicka, flicka, flicka. Hennes dotter Nettan (min kusin) fick flicka, flicka (o kommer de en tredje blir ju det också en flicka om du frågar mig).
Nu har jag ju inte så många att dra med i denna hypotesen, eftersom vi bara är två kusiner innan mig som fått barn - men än så länge stämmer det ju. Detta innebär att jag kommer få pojke, flicka (de tredje barnet o eventuellt fler vet man ju dock inget om eftersom mamma bara fick två).

Låter det inte ganska rimligt ändå? Visst, det kan vara slump - men jag tror ändå att sånt där ligger med lite i arvet. Det återstår att se om min hypotes håller efter att vår skrutt har tittat ut :) Spännande.

Snart e de fredagsmys o helg för min älskling! Ska bli så härligt att få ha honom hemma några dagar. KÄRLEK!