Jag är så trött på att alla förlitar sig på oss hela tiden. Är det något någon är osäker på eller bara inte orkar så ringer dem oss. Trots att det egentligen inte är våra problem så blir dem de tillslut ändå. Det är okej att fråga om råd, att be om hjälp. Men inte hela tiden. O inte att bara häva över sina problem på oss. Tro mig, vi har egna. Såhär ser det ut för oss idag; om pappas TV-kanaler försvinner ringer han oss o ber om hjälp (o oftast då så är det bråttom för de börjar någon jäkla sport på TV). Om pappa inte förstår sig på mobilen så måste vi hjälpa honom. När hans mobil sen går sönder så måste vi följa med o köpa en ny. Om det är middag hos mamma så ber Peter allt som oftast om att bli hämtad o lämnad av oss, trots att vi bor i samma trapp som mamma o annars ju inte ens behöver ta på oss ytterskor för att komma dit. Om mamma köper en ny möbel på Ikea så blir det alltid Jack som får sätta upp den, trots att vi kanske har fullt upp nere hos oss. Jag skäller inte på någon, men ber er bara att förstå att man inte hela tiden kan förlita sig på att vi ska fixa biffen. Ofta blir era problem även våra, o vi har tillräckligt med våra egna. Vi hjälper gärna till, men ta det inte förgivet och försök själva först.