Nu när det har gått tre veckor sedan vår älskade Kelly kom till världen, så känner jag att det är dags för mig att skriva några rader och ge er som läser en liten inblick i hur jag upplevde saker och ting.

När vi hade ungefär en månad kvar till beräknad födsel så hände det något, jag började plötsligt känna att tiden gick för sakta, att jag var redo nu, jag ville ha mitt barn. Varje kväll innan vi skulle sova så hoppades jag lite att det skulle ske den stundande natten. Jag längtade så mycket att det blev jobbigt ibland.

När Lindah väckte mig runt fyra exakt det datumet då Kelly var beräknad och sa att det kanske var något på gång, så trodde jag nog inte det egentligen, men när jag såg att hon faktiskt hade lite ont och att det heller inte var speciellt länge mellan värkarna så piggnade jag till. Jag ringde till förlossningen och sa hur vi upplevde det hela och dom gav oss klartecken att åka in. Så här långt skedde allt ungefär så som jag föreställt mig, att Lindah skulle väcka mig på natten osv, jag minns att jag tyckte det skulle bli mysigt att packa ihop våra saker och åka in till förlossningen. Det enda som inte riktigt stämde var sättet allt började på, jag hade nog tänkt mig att vattnet skulle gå, även om vi flera gånger fått förklarat för oss att det är långt ifrån alltid som det startar med vattenavgång.

När vi kom in till förlossningen så möttes vi i dörren av en sköterska som visade oss till väntrummet. Kanske var det inbillning, men redan nu kändes det som att värkarna kom tätare och att det verkligen var något på gång.
När vi suttit i väntrummet i tjugo minuter så började jag nästan bli lite irriterad och för varje minut som gick så kände jag mig mer och mer kallsvettig. Jag försökte behålla lungnet för att inte stressa upp Lindah och till slut så kom dom och hämtade oss.
Lindah kopplades upp på ett CTG (någon kurva som mäter barnets hjärtljud och rörelser) och dom gjorde en undersökning. Lindah hade nu riktigt ont mellan varven och jag tänkte att det nog skulle gå ganska fort allting, men där hade jag fel... Sköterskan talade om att Lindah var öppen knappt en centimeter och att om hon inte varit så smärtpåverkad så hade dom skickat hem oss. När vi fick det beskedet så kände jag att jag var nära att svimma. Redan så ont och bara öppen en centimeter, jag var tvungen att gå på toa och badda mig med lite kallt vatten i pannan.

Efter en stund blev Lindah erbjuden ett bad och det tackade hon ja till.. dom hade gjort det jättemysigt med levande ljus och lite dricka. Jag tror att Lindah gillade badet, även om hon kanske inte var i riktigt rätt sinnesstämmning för att njuta.

Efter badet gjordes en ny undersökning och det verkade på sköterskorna som att det fortfarande var långt kvar innan Lindah skulle gå in i aktiv förlossning. Jag höll modet uppe och gjorde mitt bästa för att ge Lindah mitt stöd, jag talade om för henne hur duktig hon var och att det ju var det här som vi längtat efter så länge.

Jag minns att vi fick flytta från förlossningen till BB för att invänta den "aktiva förlossningen", men jag minns inte hur länge vi satt där inne. Jag tror att några timmar redan fallit i glömska och jag har inget riktigt begrepp om hur länge vissa saker tog.

Vi hämtades tillbaka till förlossningen för en ny undersökning där det konstaterades att det nu äntligen börjat hända lite och Lindah fick börja bekanta sig me lustgasen. Den barnmorskan vi nu hade tyckte Lindah mycket om och hon var bra, hon hade det där lugnet som får en att känna sig trygg. Jag tyckte för övrigt att all personal var helt fantastiskt, så trevliga och omhändertagande. Efter någon timme med lustgas, så var Lindah tillräckligt öppen för att få epidural och hon valde att ta den trots sina dåliga erfarenheter av sprutor i ryggen. Det gick bra, ryggbedövningen gjorde susen för tillfället och plötsligt kändes allt lite lättare en stund.

När smärtan tilltog och värkarna blev kraftigare så har jag för mig att Lindah började slarva med andningen och inte riktigt lyssnade på vad barnmorskan sa. Tröttheten började också hinna ifatt mig och vid ett tillfälle så kommer jag ihåg att jag nästan skällde på Lindah och sa åt henne att lyssna, sen fick jag dåligt samvete.
Jag masserade Lindah lite över ryggen samtidigt som hon satt på en pilatesboll och det tyckte hon var skönt.

När Lindah var öppen 6-7 centimeter fick hon krystvärkar och började krysta trots att sköterskorna vädjade åt henne att inte göra det. Hon skrek så det skar i mina öron och nu kände jag mig verkligen maktlös, jag var också orolig eftersom hon egentligen inte fick krysta innan hon var öppen 10 centimeter och med tanke på hur lång tid det tagit hittils, så trodde jag nog ett tag att det skulle bli tal om kejsarsnitt, men efter bara typ tjugo minuter, kanske en halvtimme när dom mätte igen så var hon plötsligt fullt öppen.

Jag vet inte om det var av lättnad eller trötthet, kanske båda delarna som gjorde att jag den sista timmen grät nästan konstant. Så fort Lindah fick en värk så kände jag hur tårarna pressades ut ur ögonen på mig och när jag såg huvudet på Kelly så släppte det fullständigt, tårarna tog aldrig slut. När hela Kelly var ute och jag hörde henne skrika så var jag någon annanstans, jag tittade på Lindah och sa hur stolt jag var, hur duktig hon varit och hur mycket jag älskar henne. Hon frågade mig vad hon såg ut som.. jag vet inte sa jag, kanske en Cleo.. jag tittade igen.. nej, det är en Kelly. Då tar vi Kelly sa hon.

Hela fredagen efter att hon fötts kände jag mig borta, jag var så trött, men för lycklig för att sova, jag ville bara titta på henne.

På lördagen lämnade jag sjukhuset någon timme för att lämna in mitt V75-system, okej att jag blivit farsa, men V75:an ska in.. så är det bara ;)  jag minns att jag kände mig speciell, jag ville bara skrika rakt ut.. Hallå! Jag har blivit farsa. Jag ville att alla bara skulle vinka till mig, för mig kändes det som att det syntes på mig.

Jag hade fått berättat för mig hur stort det är och hur magiskt det känns när man ser sitt barn födas och jag sa att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Herre jävlar.. känslan att se sitt barn födas är obeskrivlig, man måste uppleva det för att förstå. Så fort hon var ute så var jag sårbar på ett sätt som jag aldrig upplevt förut.

Jag vill verkligen göra mitt yttersta för att bli en bra pappa till Kelly, jag vill alltid finnas här, jag vill att hon ska känna att vad hon än gjort, hur dumt det än må vara, så ska hon kunna komma till mig och berätta det.
Det känns konstigt att säga att jag är pappa, att jag har en familj, men det har jag.. en alldeles underbar liten familj och jag älskar den mer än livet självt.

Tack Lindah för att du finns, tack för att du födde Kelly. Jag älskar dig!

//Jack