Hej.

Idag har Jack o jag varit o kollat på barnvagnar. Alldeles för tidigt, jag veeet. Men vi tittade ju bara. Det var så mysigt att gå där inne o veta att snart skulle vi inte längre bara titta, utan även köpa.

Det går inte att förstå. Helt sjukt känns det. Ska vi snart få gå med en sådan vagn, med vårt barn i? Lycka! Sån obeskrivbar lycka.

Jag känner mig så kluven. Jag vet att jag är glad, men jag känner ingen direkt glädje. Jag vill inget hellre än att ha barn, men jag vågar helt enkelt inte vara glad (än). Det är verkligen jobbigt. Hade gett vad som helst för att få veta att allt kommer gå bra. Då skulle jag bara kunna njuta av allt detta. Men än så länge vågar jag inte ta ut något. Det är för bra för att vara sant. Detta kan bara inte hända oss. Det kan bara inte hända mig.

Kan inte tiden bara gå nu, så det åtminstone kan bli slutet av maj? Då är risken att få missfall betydligt mindre. Snälla, snälla, snälla - låt detta gå bra!

Vi lovar att älska detta barnet så mycket det bara är möjligt. Snälla, låt det gå bra.