Idag har varit en skitdag på jobbet, tills jag precis skulle gå hem - då kommer chefen fram o säger att jag får fast anställning. Sjukt skönt o behövligt sen inför mammaledigheten.

Med magen är det lugnt. Nästan lite för lugnt. Försöker att inte oroa mig, men blir rädd när jag inte känner något. Som typ nu. Illamåendet har varit lindrigare de senaste dagarna tycker jag nog, vilket är både skönt och jävligt oroväckande. Jag är så otroligt rädd för MA. Att bebisen är död men att den lixom inte kommer ut, att jag går lyckligt ovetande. Ett riktigt blodigt o smärtsamt missfall vill jag ha om nu barnet inte ska klara sig, så att jag verkligen vet att NU e de kört. Hatar denna ovissheten, men den har endå blivit mycket bättre.

Jag har börjat ta in att jag fakiskt ska bli mamma. Jag har inte tagit det förgivet o inte helt förstått det, men jag har börjat inse att det faktiskt KAN gå hela vägen. En vecka och två dagar kvar tills jag e förbi vecka 12, vilket ju ska vara den farligaste tiden. Ska bli så skönt att kanske kunna slappna av ytterligare.

Mest längtar jag till den 12 juli, då ultraljudet är. Då vet jag betydligt mycket mer om hur det blir med allting.

Jag ber till Gud att allt ska gå bra. Jag gör vad som helst. Låt vår dröm gå i uppfyllelse!