Hej.

Inget nytt har skett. Vad jag vet i alla fall. Inga fler ultraljud eller läkarbesök. När vi var o skrev in oss så sa barnmoskan att det inte är bra att göra för många ultraljud. Vi blev rätt snopna och lite rädda, vi hade ju redan gjort 4! Jag har endå läst om ultraljudsundersökningar o att det inte har någon påvisad effekt hos barnet. Vad ska man tro? Nu kommer jag i alla fall inte våga göra fler förens då den obligatoriska är, i vecka 17. Hur ska jag orka vänta så länge utan att veta att den fortfarande lever? Jag är så otroligt rädd för MA (missd abortion). Det verkar ju vara så himla vanligt, usch =/ Tänk att gå å tro att allt är frid o fröjd, gå å längta varje minut efter barnet, o sen när man kommer på ultraljud så säger dem att "tyvärr, men barnet är dött sedan flera veckor tillbaka". Det är min värsta mardröm!! Nu känns de ju endå som om att man har kommit ganska långt.

Vi har berättat det för i stort sett alla nära o kära, dock e de fortfarande "hemligt! i och med jobbet. Ett tag till får det vara så, kanske några veckor.

Gud, jag är så nedstämd o orolig. Det är så trist, allt jag ville var ju att bli med barn! Nu är jag äntligen det, borde inte lite glädje infinna sig? Nej, inte mycket. Så typiskt mig. Jag är egentligen så fruktansvärt glad att det inte finns ord, men jag vågar inte känna denna glädjen ifall något skulle gå fel. Hur ska jag ta mig upp från något sådant? Det här är ju allt jag vill.

Jag är just nu orolig för att inte ta mig igenom dem "farligaste veckorna". Att få missfall innan jag får känna mig något sånär trygg. De är tre veckor kvar idag tills jag har passerat vecka 12. Låt tiden gå fort dit!

Sen oroar jag mig för ultraljudet i vecka 17. Tänk om de visar att barnet inte lever? Eller att barnet har en allvarlig missbildning? Vi kanske måste överväga abort? Usch, jag orkar inte denna ovisshet.

Sen när jag tillåter mig själv att gå händelserna i förväg så e jag jätterädd för att när barnet väl har kommit ut så kanske det är något fel på det. Downs eller någon annan missbildning/sjukdom. Jag skulle verkligen inte klara av det.

Jag skulle göra vad som helst för att få en garanti redan nu, att allting fram till födseln kommer att gå jättebra. Bebisen kommer komma ut fint och vara fullt frisk. Men det kan man ju såklart aldrig få...

Näe, jag är verkligen nedstämd, trots att allt jag velat hitills har gått jättebra. Jag hatar mig själv ibland, önskar jag kunde vara mer som Jack. Honom älskar jag.