Hej.

Idag var vi på ultraljud nummer 4. Det var ett spontant besök, helt oplanerat. Jag bara kände när jag vaknade idag att jag verkligen behövde se om pyret fanns kvar där inne. Jag var så orolig. O det var han/hon :) Så härligt att se att den hade växt o att hjärtat slog. Dubbelt så stor var den nu som för två veckor sedan, knappt. Hon daterade mig till 8+5, så på onsdag (min födelsedag!) går jag in i vecka 9 (eller 10 hur man nu väljer att säga).

Den 9 juni är den värsta (farligaste) tiden över. Jag längtar så mycket!!

Eva-britt, min "läkare", hon lät så glad o positiv så. Hon tyckte att det var på tiden att jag började inse att jag faktiskt ska bli mamma. Hon sa att allting såg så bra ut det bara kunde, o att ingenting talade för att de inte skulle fortsätta så. När fostret hunnit bli såhär pass "stort" (o som hon sa fått armar o ben o de) så är det relativt ovanligt att få missfall.

Nu ska älskling o jag gå o lägga oss i sängen o kika på lite replay, sen imorgon är det upp o gå till MVC. Inskrivning. Stort :)