If I never knew You
If I never knew you
If I never felt this love
I would have no inkling of
How precious life can be
And if I never held you
I would never have a clue
How at last I'd find in you
The missing part of me
In this world so full of fear
Full of rage and lies
I can see the truth so clear
In your eyes
So dry your eyes
And I'm so grateful to you
I'd have lived my whole life through
Lost forever
If I never knew you
If I never felt this love
I would have no inkling of
How precious life can be
And if I never held you
I would never have a clue
How at last I'd find in you
The missing part of me
In this world so full of fear
Full of rage and lies
I can see the truth so clear
In your eyes
So dry your eyes
And I'm so grateful to you
I'd have lived my whole life through
Lost forever
If I never knew you
Några rader av pappa...
Nu när det har gått tre veckor sedan vår älskade Kelly kom till världen, så känner jag att det är dags för mig att skriva några rader och ge er som läser en liten inblick i hur jag upplevde saker och ting.
När vi hade ungefär en månad kvar till beräknad födsel så hände det något, jag började plötsligt känna att tiden gick för sakta, att jag var redo nu, jag ville ha mitt barn. Varje kväll innan vi skulle sova så hoppades jag lite att det skulle ske den stundande natten. Jag längtade så mycket att det blev jobbigt ibland.
När Lindah väckte mig runt fyra exakt det datumet då Kelly var beräknad och sa att det kanske var något på gång, så trodde jag nog inte det egentligen, men när jag såg att hon faktiskt hade lite ont och att det heller inte var speciellt länge mellan värkarna så piggnade jag till. Jag ringde till förlossningen och sa hur vi upplevde det hela och dom gav oss klartecken att åka in. Så här långt skedde allt ungefär så som jag föreställt mig, att Lindah skulle väcka mig på natten osv, jag minns att jag tyckte det skulle bli mysigt att packa ihop våra saker och åka in till förlossningen. Det enda som inte riktigt stämde var sättet allt började på, jag hade nog tänkt mig att vattnet skulle gå, även om vi flera gånger fått förklarat för oss att det är långt ifrån alltid som det startar med vattenavgång.
När vi kom in till förlossningen så möttes vi i dörren av en sköterska som visade oss till väntrummet. Kanske var det inbillning, men redan nu kändes det som att värkarna kom tätare och att det verkligen var något på gång.
När vi suttit i väntrummet i tjugo minuter så började jag nästan bli lite irriterad och för varje minut som gick så kände jag mig mer och mer kallsvettig. Jag försökte behålla lungnet för att inte stressa upp Lindah och till slut så kom dom och hämtade oss.
Lindah kopplades upp på ett CTG (någon kurva som mäter barnets hjärtljud och rörelser) och dom gjorde en undersökning. Lindah hade nu riktigt ont mellan varven och jag tänkte att det nog skulle gå ganska fort allting, men där hade jag fel... Sköterskan talade om att Lindah var öppen knappt en centimeter och att om hon inte varit så smärtpåverkad så hade dom skickat hem oss. När vi fick det beskedet så kände jag att jag var nära att svimma. Redan så ont och bara öppen en centimeter, jag var tvungen att gå på toa och badda mig med lite kallt vatten i pannan.
Efter en stund blev Lindah erbjuden ett bad och det tackade hon ja till.. dom hade gjort det jättemysigt med levande ljus och lite dricka. Jag tror att Lindah gillade badet, även om hon kanske inte var i riktigt rätt sinnesstämmning för att njuta.
Efter badet gjordes en ny undersökning och det verkade på sköterskorna som att det fortfarande var långt kvar innan Lindah skulle gå in i aktiv förlossning. Jag höll modet uppe och gjorde mitt bästa för att ge Lindah mitt stöd, jag talade om för henne hur duktig hon var och att det ju var det här som vi längtat efter så länge.
Jag minns att vi fick flytta från förlossningen till BB för att invänta den "aktiva förlossningen", men jag minns inte hur länge vi satt där inne. Jag tror att några timmar redan fallit i glömska och jag har inget riktigt begrepp om hur länge vissa saker tog.
Vi hämtades tillbaka till förlossningen för en ny undersökning där det konstaterades att det nu äntligen börjat hända lite och Lindah fick börja bekanta sig me lustgasen. Den barnmorskan vi nu hade tyckte Lindah mycket om och hon var bra, hon hade det där lugnet som får en att känna sig trygg. Jag tyckte för övrigt att all personal var helt fantastiskt, så trevliga och omhändertagande. Efter någon timme med lustgas, så var Lindah tillräckligt öppen för att få epidural och hon valde att ta den trots sina dåliga erfarenheter av sprutor i ryggen. Det gick bra, ryggbedövningen gjorde susen för tillfället och plötsligt kändes allt lite lättare en stund.
När smärtan tilltog och värkarna blev kraftigare så har jag för mig att Lindah började slarva med andningen och inte riktigt lyssnade på vad barnmorskan sa. Tröttheten började också hinna ifatt mig och vid ett tillfälle så kommer jag ihåg att jag nästan skällde på Lindah och sa åt henne att lyssna, sen fick jag dåligt samvete.
Jag masserade Lindah lite över ryggen samtidigt som hon satt på en pilatesboll och det tyckte hon var skönt.
När Lindah var öppen 6-7 centimeter fick hon krystvärkar och började krysta trots att sköterskorna vädjade åt henne att inte göra det. Hon skrek så det skar i mina öron och nu kände jag mig verkligen maktlös, jag var också orolig eftersom hon egentligen inte fick krysta innan hon var öppen 10 centimeter och med tanke på hur lång tid det tagit hittils, så trodde jag nog ett tag att det skulle bli tal om kejsarsnitt, men efter bara typ tjugo minuter, kanske en halvtimme när dom mätte igen så var hon plötsligt fullt öppen.
Jag vet inte om det var av lättnad eller trötthet, kanske båda delarna som gjorde att jag den sista timmen grät nästan konstant. Så fort Lindah fick en värk så kände jag hur tårarna pressades ut ur ögonen på mig och när jag såg huvudet på Kelly så släppte det fullständigt, tårarna tog aldrig slut. När hela Kelly var ute och jag hörde henne skrika så var jag någon annanstans, jag tittade på Lindah och sa hur stolt jag var, hur duktig hon varit och hur mycket jag älskar henne. Hon frågade mig vad hon såg ut som.. jag vet inte sa jag, kanske en Cleo.. jag tittade igen.. nej, det är en Kelly. Då tar vi Kelly sa hon.
Hela fredagen efter att hon fötts kände jag mig borta, jag var så trött, men för lycklig för att sova, jag ville bara titta på henne.
På lördagen lämnade jag sjukhuset någon timme för att lämna in mitt V75-system, okej att jag blivit farsa, men V75:an ska in.. så är det bara ;) jag minns att jag kände mig speciell, jag ville bara skrika rakt ut.. Hallå! Jag har blivit farsa. Jag ville att alla bara skulle vinka till mig, för mig kändes det som att det syntes på mig.
Jag hade fått berättat för mig hur stort det är och hur magiskt det känns när man ser sitt barn födas och jag sa att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Herre jävlar.. känslan att se sitt barn födas är obeskrivlig, man måste uppleva det för att förstå. Så fort hon var ute så var jag sårbar på ett sätt som jag aldrig upplevt förut.
Jag vill verkligen göra mitt yttersta för att bli en bra pappa till Kelly, jag vill alltid finnas här, jag vill att hon ska känna att vad hon än gjort, hur dumt det än må vara, så ska hon kunna komma till mig och berätta det.
Det känns konstigt att säga att jag är pappa, att jag har en familj, men det har jag.. en alldeles underbar liten familj och jag älskar den mer än livet självt.
Tack Lindah för att du finns, tack för att du födde Kelly. Jag älskar dig!
//Jack
När vi hade ungefär en månad kvar till beräknad födsel så hände det något, jag började plötsligt känna att tiden gick för sakta, att jag var redo nu, jag ville ha mitt barn. Varje kväll innan vi skulle sova så hoppades jag lite att det skulle ske den stundande natten. Jag längtade så mycket att det blev jobbigt ibland.
När Lindah väckte mig runt fyra exakt det datumet då Kelly var beräknad och sa att det kanske var något på gång, så trodde jag nog inte det egentligen, men när jag såg att hon faktiskt hade lite ont och att det heller inte var speciellt länge mellan värkarna så piggnade jag till. Jag ringde till förlossningen och sa hur vi upplevde det hela och dom gav oss klartecken att åka in. Så här långt skedde allt ungefär så som jag föreställt mig, att Lindah skulle väcka mig på natten osv, jag minns att jag tyckte det skulle bli mysigt att packa ihop våra saker och åka in till förlossningen. Det enda som inte riktigt stämde var sättet allt började på, jag hade nog tänkt mig att vattnet skulle gå, även om vi flera gånger fått förklarat för oss att det är långt ifrån alltid som det startar med vattenavgång.
När vi kom in till förlossningen så möttes vi i dörren av en sköterska som visade oss till väntrummet. Kanske var det inbillning, men redan nu kändes det som att värkarna kom tätare och att det verkligen var något på gång.
När vi suttit i väntrummet i tjugo minuter så började jag nästan bli lite irriterad och för varje minut som gick så kände jag mig mer och mer kallsvettig. Jag försökte behålla lungnet för att inte stressa upp Lindah och till slut så kom dom och hämtade oss.
Lindah kopplades upp på ett CTG (någon kurva som mäter barnets hjärtljud och rörelser) och dom gjorde en undersökning. Lindah hade nu riktigt ont mellan varven och jag tänkte att det nog skulle gå ganska fort allting, men där hade jag fel... Sköterskan talade om att Lindah var öppen knappt en centimeter och att om hon inte varit så smärtpåverkad så hade dom skickat hem oss. När vi fick det beskedet så kände jag att jag var nära att svimma. Redan så ont och bara öppen en centimeter, jag var tvungen att gå på toa och badda mig med lite kallt vatten i pannan.
Efter en stund blev Lindah erbjuden ett bad och det tackade hon ja till.. dom hade gjort det jättemysigt med levande ljus och lite dricka. Jag tror att Lindah gillade badet, även om hon kanske inte var i riktigt rätt sinnesstämmning för att njuta.
Efter badet gjordes en ny undersökning och det verkade på sköterskorna som att det fortfarande var långt kvar innan Lindah skulle gå in i aktiv förlossning. Jag höll modet uppe och gjorde mitt bästa för att ge Lindah mitt stöd, jag talade om för henne hur duktig hon var och att det ju var det här som vi längtat efter så länge.
Jag minns att vi fick flytta från förlossningen till BB för att invänta den "aktiva förlossningen", men jag minns inte hur länge vi satt där inne. Jag tror att några timmar redan fallit i glömska och jag har inget riktigt begrepp om hur länge vissa saker tog.
Vi hämtades tillbaka till förlossningen för en ny undersökning där det konstaterades att det nu äntligen börjat hända lite och Lindah fick börja bekanta sig me lustgasen. Den barnmorskan vi nu hade tyckte Lindah mycket om och hon var bra, hon hade det där lugnet som får en att känna sig trygg. Jag tyckte för övrigt att all personal var helt fantastiskt, så trevliga och omhändertagande. Efter någon timme med lustgas, så var Lindah tillräckligt öppen för att få epidural och hon valde att ta den trots sina dåliga erfarenheter av sprutor i ryggen. Det gick bra, ryggbedövningen gjorde susen för tillfället och plötsligt kändes allt lite lättare en stund.
När smärtan tilltog och värkarna blev kraftigare så har jag för mig att Lindah började slarva med andningen och inte riktigt lyssnade på vad barnmorskan sa. Tröttheten började också hinna ifatt mig och vid ett tillfälle så kommer jag ihåg att jag nästan skällde på Lindah och sa åt henne att lyssna, sen fick jag dåligt samvete.
Jag masserade Lindah lite över ryggen samtidigt som hon satt på en pilatesboll och det tyckte hon var skönt.
När Lindah var öppen 6-7 centimeter fick hon krystvärkar och började krysta trots att sköterskorna vädjade åt henne att inte göra det. Hon skrek så det skar i mina öron och nu kände jag mig verkligen maktlös, jag var också orolig eftersom hon egentligen inte fick krysta innan hon var öppen 10 centimeter och med tanke på hur lång tid det tagit hittils, så trodde jag nog ett tag att det skulle bli tal om kejsarsnitt, men efter bara typ tjugo minuter, kanske en halvtimme när dom mätte igen så var hon plötsligt fullt öppen.
Jag vet inte om det var av lättnad eller trötthet, kanske båda delarna som gjorde att jag den sista timmen grät nästan konstant. Så fort Lindah fick en värk så kände jag hur tårarna pressades ut ur ögonen på mig och när jag såg huvudet på Kelly så släppte det fullständigt, tårarna tog aldrig slut. När hela Kelly var ute och jag hörde henne skrika så var jag någon annanstans, jag tittade på Lindah och sa hur stolt jag var, hur duktig hon varit och hur mycket jag älskar henne. Hon frågade mig vad hon såg ut som.. jag vet inte sa jag, kanske en Cleo.. jag tittade igen.. nej, det är en Kelly. Då tar vi Kelly sa hon.
Hela fredagen efter att hon fötts kände jag mig borta, jag var så trött, men för lycklig för att sova, jag ville bara titta på henne.
På lördagen lämnade jag sjukhuset någon timme för att lämna in mitt V75-system, okej att jag blivit farsa, men V75:an ska in.. så är det bara ;) jag minns att jag kände mig speciell, jag ville bara skrika rakt ut.. Hallå! Jag har blivit farsa. Jag ville att alla bara skulle vinka till mig, för mig kändes det som att det syntes på mig.
Jag hade fått berättat för mig hur stort det är och hur magiskt det känns när man ser sitt barn födas och jag sa att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Herre jävlar.. känslan att se sitt barn födas är obeskrivlig, man måste uppleva det för att förstå. Så fort hon var ute så var jag sårbar på ett sätt som jag aldrig upplevt förut.
Jag vill verkligen göra mitt yttersta för att bli en bra pappa till Kelly, jag vill alltid finnas här, jag vill att hon ska känna att vad hon än gjort, hur dumt det än må vara, så ska hon kunna komma till mig och berätta det.
Det känns konstigt att säga att jag är pappa, att jag har en familj, men det har jag.. en alldeles underbar liten familj och jag älskar den mer än livet självt.
Tack Lindah för att du finns, tack för att du födde Kelly. Jag älskar dig!
//Jack
En av himlens änglar har landat hos mig.
Plötsligt så var världen helt ny,
allting stannar upp när du går.
Jag såg dig o visste,
av hela min själ - att nu börjar allting om.
Himlen måste sakna en ängel.
För en finns här hos mig, o vilar i min famn.
Himlen måste sakna en ängel.
Hon ligger tätt intill mig så trygg på min arm.
Kan det vara sant, att jag får älska dig?
En av himlens änglar har landat hos mig.
Gryningsljuset smeker sig in,
finner ro i ditt andetag.
O jag inser med ens att,
jag väntat en evighet just på denna dag.
Plötsligt slår du upp dina blå,
styrkan i din blick gör mig svag.
O helt utan att dömma så ser du på mig, o så börjar våran dag.
Himlen måste sakna en ängel.
För en finns här hos mig, o vilar i min famn.
Himlen måste sakna en ängel.
Hon ligger tätt intill mig så trygg på min arm.
Kan det vara sant, att jag får älska dig?
En av himlens änglar har landat hos mig.
En av himlens änglar har landat hos mig.
allting stannar upp när du går.
Jag såg dig o visste,
av hela min själ - att nu börjar allting om.
Himlen måste sakna en ängel.
För en finns här hos mig, o vilar i min famn.
Himlen måste sakna en ängel.
Hon ligger tätt intill mig så trygg på min arm.
Kan det vara sant, att jag får älska dig?
En av himlens änglar har landat hos mig.
Gryningsljuset smeker sig in,
finner ro i ditt andetag.
O jag inser med ens att,
jag väntat en evighet just på denna dag.
Plötsligt slår du upp dina blå,
styrkan i din blick gör mig svag.
O helt utan att dömma så ser du på mig, o så börjar våran dag.
Himlen måste sakna en ängel.
För en finns här hos mig, o vilar i min famn.
Himlen måste sakna en ängel.
Hon ligger tätt intill mig så trygg på min arm.
Kan det vara sant, att jag får älska dig?
En av himlens änglar har landat hos mig.
En av himlens änglar har landat hos mig.
Min fina lilla donna <3
Min lilla skrutta :)
Förlossningen
Nu kommer det som nog dem flesta har väntat på; min förlossningsberättelse. Mycket nöje.
Vi la oss o allt var som vanligt på onsdagskvällen den 15:e december. Klockan 04 (natten den 16:e dec, då hon var beräknad) vaknar jag och har lite ont i magen. Går upp o går på toa i tron om att magvärken ska släppa, men det kommer lixom inget. Tillbaka i sängen igen så släpper värken, men kommer sedan tillbaka igen. Jag trodde egentligen inte att det var dags, men jag väckte ändå Jack för att berätta att jag hade lite ont. Vi låg vakna och väntade på att det skulle släppa eller tillta, och jag gick på toa ett flertal gånger för det kändes verkligen som om jag behövde göra nummer 2. Men icke. Efter ett tag insåg jag att det var värkar, och dem kom ganska tätt. Till en början gjorde det inte speciellt ont, men redan efter någon timme var det mycket värre. Vi låg kvar i sängen till ca 05.30 och klockade värkarna, och jag hade ca 3 st på 12-15 minuter - o alla höll i sig i ca 60-90 sekunder. Jack ringde till förlossningen och dem bad oss komma in. Gulp.
Jack gick ut med hunden och jag ringde mamma för att berätta att vi skulle åka in. Hennes telefon ballade ur så hon hörde mig inte och fick panik, o 20 sekunder senare stod hon utanför dörren :P Hon gick upp till sig igen och jag tog en dusch medan Jack packade de sista i BB-väskan.
Klockan 07 var vi inne på förlossningen, och värkarna då och i bilen påväg in var redan jävliga. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan någon tog hand om oss. Då vart Jack lite irriterad. Väl inne på vårt förlossningsrum satte dom fast mig i en CTG och kollade sammandragningar och bebisens hjärtljud. Där låg jag en stund innan dem undersökte hur mycket öppnad jag var. Med tanke på hur ont jag redan hade och att det hade gått några timmar så hoppades jag ju på minst 3-4 cm. Jag fick lilla chocken när dem sa att jag knappt var öppen 1 cm och att förlossningen inte var igång än. HJÄLP!
"Du är bara öppen för 1 cm och är inte i aktiv förlossning som vi kallar det. Oftast när det blir såhär så skickar vi hem patienten, men eftersom du har så ont så känns ju inte det aktuellt". Tack för det i alla fall.
Dem erbjöd mig därefter akupunktur vilket jag absolut inte var intresserad av, och sedan föreslog dem att jag skulle bada. Bad skulle vara jättebra hade jag hört innan så de tackade jag ja till. Medan dem gick o förberedde badet åt mig passade jag på att kräkas lite. Jack o jag hade tidigare bestämt att om jag behövde kräkas så skulle han lämna rummet, men när jag stod där med en tom spypåse i handen o Jack frågade om han skulle gå så ville jag inte det. Han stod bara någon meter ifrån när jag spydde, vilket är ganska fantastiskt när det gäller mig o min kräkfobi.
Färdigkräkt och måttligt smärtpåvärkad fick jag hoppa ner i badet. Hade jag inte haft så djäulskt ont så hade jag nog tyckt att det var rätt mysigt där inne. Dem hade släkt lyset och tänt en massa ljus o ställt fram en bricka med tre olika sorters dricka på - det var som ett litet spa. Men just då uppskattade jag det inte direkt.
Badet hjälpte inte märkvärt, men jag låg ändå kvar där i i ca en timme. Älskling satt bredvid och peppade när värkarna kom. Hela tiden tänkte jag bara på hur mycket jag hade öppnats nu, hur lång tid det var kvar. Jag tänkte nästan ingenting på mitt barn som snart skulle komma - jag tänkte bara på att jag ville bli av med smärtan.
Efter badet sattes jag fast i CTG´n igen. Värkarna gjorde ondare när jag låg ner så nu fick jag sitta i en fotölj. Nån timme senare kollade dem hur mycket jag hade öppnats, och till min förskräckelse så var jag fortfarande bara öppen 1 cm. Herregud - hur skulle jag klara detta?
Eftersom jag hade så ont, och ingenting direkt hände, så erbjöd dem mig en "sovdos". Det innebar att dem skulle ge mig en spruta i låret som skulle stanna av värkarna lite. Jag skulle få sömntabletter och smärtstillande (panodil och morfin tror jag det var), o förhoppningsvis skulle jag kunna sova några timmar. Jag ville bara bli av med smärtan så jag tackade ja. När jag fått sovdosen så passade Jack på att gå iväg o käka o ringa familjen medan han trodde att jag sov. Dessvärre hade jag alldeles för ont för att somna, så jag låg där o pinades i ytterligare några timmar innan klockan blev 20.00 och vi fick ett rum på BB istället (eftersom dem räknade med att det skulle ta en bra stund till för mig). Där fanns det TV så vi småkollade på "Robinsson", men jag brydde mig inte speciellt.
Klockan o tiden segade iväg, men vid 22-tiden fick jag gå tillbaka till förlossningsrummet och börja andas lustgas. Dem undersökte mig o jag var nu öppen 3-4 cm. Äntligen hände det någonting. Nån timme senare, runt 23-24 fick jag epiduralen och dropp. Jag var väldigt nervös, men insåg att jag inte skulle stå ut med smärtan utan den. Bedövningen gick över förväntan och det räckte med ett stick denna gången, som faktiskt inte gjorde så väldigt ont. När slangen i ryggen väl var på plats så kändes det lite bättre för en stund. Epidural + lustgas gjorde susen. En stund iaf.
Strax efter kl 00 satte dem en skalpelektrod på bebis huvud och därmed gick ju även vattnet och slemproppen. Jag fick på mig en jättesexig blöja och gav mig sedan ut med gåstol i korridoren för att sätta fart på förlossningen och så att bebisen skulle sjunka ner än mer.
Strax innan klockan 05 var jag öppen 5-6 cm. Då satte jag mig på en pilatesboll för att skynda på det. En timme senare var jag fortfarande bara öppen 6 cm, och runt klockan 06.30 fick jag krystvärkar - på tok för tidigt (då jag ju bara var öppen 6-7 cm). Jack o sköterskorna sa åt mig att absolut inte krysta, men det var omöjligt att låta bli. Det kändes inte som om jag hade något att säga till om - det var kroppen som bestämde. O den ville krysta. Fruktansvärd smärta, och panik. Jag var bara öppen 6-7 cm och krystade redan fast jag inte fick. Hur länge skulle de ta innan jag faktiskt FICK krysta? 3-4 timmar? Dem säger ju att man öppnar sig ca 1 cm i timmen...
Som tur var så gick det undan utav bara fasen efter det. Redan efter 45 minuter var jag fullt öppen (dock fick dem "trycka in" kanten med fingarna för att hjälpa till lite), och klockan 07.15 började jag aktivt krysta (med deras tillåtelse denna gången). Efter ca en halvtimmes krystande så ploppade hon ut. Vår lilla Kelly (fast det visste vi inte då).
När dem visade att det var en liten flicka så kände jag bara "Yes! Det var som jag trodde (och i ärlighetens namn också hoppades)." Min lilla dotter. Va fin hon var.
Jag frågade Jack vad det såg ut som. "En Cleo tror jag", svarade han. "Jag måste kolla igen. Nej, jag tror det är en Kelly". Och en Kelly blev det.
Kelly Evangeline Engman Tisjö
Världens vackraste lilla flicka <3
Vi la oss o allt var som vanligt på onsdagskvällen den 15:e december. Klockan 04 (natten den 16:e dec, då hon var beräknad) vaknar jag och har lite ont i magen. Går upp o går på toa i tron om att magvärken ska släppa, men det kommer lixom inget. Tillbaka i sängen igen så släpper värken, men kommer sedan tillbaka igen. Jag trodde egentligen inte att det var dags, men jag väckte ändå Jack för att berätta att jag hade lite ont. Vi låg vakna och väntade på att det skulle släppa eller tillta, och jag gick på toa ett flertal gånger för det kändes verkligen som om jag behövde göra nummer 2. Men icke. Efter ett tag insåg jag att det var värkar, och dem kom ganska tätt. Till en början gjorde det inte speciellt ont, men redan efter någon timme var det mycket värre. Vi låg kvar i sängen till ca 05.30 och klockade värkarna, och jag hade ca 3 st på 12-15 minuter - o alla höll i sig i ca 60-90 sekunder. Jack ringde till förlossningen och dem bad oss komma in. Gulp.
Jack gick ut med hunden och jag ringde mamma för att berätta att vi skulle åka in. Hennes telefon ballade ur så hon hörde mig inte och fick panik, o 20 sekunder senare stod hon utanför dörren :P Hon gick upp till sig igen och jag tog en dusch medan Jack packade de sista i BB-väskan.
Klockan 07 var vi inne på förlossningen, och värkarna då och i bilen påväg in var redan jävliga. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan någon tog hand om oss. Då vart Jack lite irriterad. Väl inne på vårt förlossningsrum satte dom fast mig i en CTG och kollade sammandragningar och bebisens hjärtljud. Där låg jag en stund innan dem undersökte hur mycket öppnad jag var. Med tanke på hur ont jag redan hade och att det hade gått några timmar så hoppades jag ju på minst 3-4 cm. Jag fick lilla chocken när dem sa att jag knappt var öppen 1 cm och att förlossningen inte var igång än. HJÄLP!
"Du är bara öppen för 1 cm och är inte i aktiv förlossning som vi kallar det. Oftast när det blir såhär så skickar vi hem patienten, men eftersom du har så ont så känns ju inte det aktuellt". Tack för det i alla fall.
Dem erbjöd mig därefter akupunktur vilket jag absolut inte var intresserad av, och sedan föreslog dem att jag skulle bada. Bad skulle vara jättebra hade jag hört innan så de tackade jag ja till. Medan dem gick o förberedde badet åt mig passade jag på att kräkas lite. Jack o jag hade tidigare bestämt att om jag behövde kräkas så skulle han lämna rummet, men när jag stod där med en tom spypåse i handen o Jack frågade om han skulle gå så ville jag inte det. Han stod bara någon meter ifrån när jag spydde, vilket är ganska fantastiskt när det gäller mig o min kräkfobi.
Färdigkräkt och måttligt smärtpåvärkad fick jag hoppa ner i badet. Hade jag inte haft så djäulskt ont så hade jag nog tyckt att det var rätt mysigt där inne. Dem hade släkt lyset och tänt en massa ljus o ställt fram en bricka med tre olika sorters dricka på - det var som ett litet spa. Men just då uppskattade jag det inte direkt.
Badet hjälpte inte märkvärt, men jag låg ändå kvar där i i ca en timme. Älskling satt bredvid och peppade när värkarna kom. Hela tiden tänkte jag bara på hur mycket jag hade öppnats nu, hur lång tid det var kvar. Jag tänkte nästan ingenting på mitt barn som snart skulle komma - jag tänkte bara på att jag ville bli av med smärtan.
Efter badet sattes jag fast i CTG´n igen. Värkarna gjorde ondare när jag låg ner så nu fick jag sitta i en fotölj. Nån timme senare kollade dem hur mycket jag hade öppnats, och till min förskräckelse så var jag fortfarande bara öppen 1 cm. Herregud - hur skulle jag klara detta?
Eftersom jag hade så ont, och ingenting direkt hände, så erbjöd dem mig en "sovdos". Det innebar att dem skulle ge mig en spruta i låret som skulle stanna av värkarna lite. Jag skulle få sömntabletter och smärtstillande (panodil och morfin tror jag det var), o förhoppningsvis skulle jag kunna sova några timmar. Jag ville bara bli av med smärtan så jag tackade ja. När jag fått sovdosen så passade Jack på att gå iväg o käka o ringa familjen medan han trodde att jag sov. Dessvärre hade jag alldeles för ont för att somna, så jag låg där o pinades i ytterligare några timmar innan klockan blev 20.00 och vi fick ett rum på BB istället (eftersom dem räknade med att det skulle ta en bra stund till för mig). Där fanns det TV så vi småkollade på "Robinsson", men jag brydde mig inte speciellt.
Klockan o tiden segade iväg, men vid 22-tiden fick jag gå tillbaka till förlossningsrummet och börja andas lustgas. Dem undersökte mig o jag var nu öppen 3-4 cm. Äntligen hände det någonting. Nån timme senare, runt 23-24 fick jag epiduralen och dropp. Jag var väldigt nervös, men insåg att jag inte skulle stå ut med smärtan utan den. Bedövningen gick över förväntan och det räckte med ett stick denna gången, som faktiskt inte gjorde så väldigt ont. När slangen i ryggen väl var på plats så kändes det lite bättre för en stund. Epidural + lustgas gjorde susen. En stund iaf.
Strax efter kl 00 satte dem en skalpelektrod på bebis huvud och därmed gick ju även vattnet och slemproppen. Jag fick på mig en jättesexig blöja och gav mig sedan ut med gåstol i korridoren för att sätta fart på förlossningen och så att bebisen skulle sjunka ner än mer.
Strax innan klockan 05 var jag öppen 5-6 cm. Då satte jag mig på en pilatesboll för att skynda på det. En timme senare var jag fortfarande bara öppen 6 cm, och runt klockan 06.30 fick jag krystvärkar - på tok för tidigt (då jag ju bara var öppen 6-7 cm). Jack o sköterskorna sa åt mig att absolut inte krysta, men det var omöjligt att låta bli. Det kändes inte som om jag hade något att säga till om - det var kroppen som bestämde. O den ville krysta. Fruktansvärd smärta, och panik. Jag var bara öppen 6-7 cm och krystade redan fast jag inte fick. Hur länge skulle de ta innan jag faktiskt FICK krysta? 3-4 timmar? Dem säger ju att man öppnar sig ca 1 cm i timmen...
Som tur var så gick det undan utav bara fasen efter det. Redan efter 45 minuter var jag fullt öppen (dock fick dem "trycka in" kanten med fingarna för att hjälpa till lite), och klockan 07.15 började jag aktivt krysta (med deras tillåtelse denna gången). Efter ca en halvtimmes krystande så ploppade hon ut. Vår lilla Kelly (fast det visste vi inte då).
När dem visade att det var en liten flicka så kände jag bara "Yes! Det var som jag trodde (och i ärlighetens namn också hoppades)." Min lilla dotter. Va fin hon var.
Jag frågade Jack vad det såg ut som. "En Cleo tror jag", svarade han. "Jag måste kolla igen. Nej, jag tror det är en Kelly". Och en Kelly blev det.
Kelly Evangeline Engman Tisjö
Världens vackraste lilla flicka <3
Att amma, eller inte amma
.. Det har sannerligen varit frågan den senaste veckan. Jag har aldrig ens haft en tanke på att jag inte skulle amma - det har varit så självklart för mig. Men redan vid första amningen så förstod jag att det kanske inte var så lätt som man kanske kan tro. Dem på BB plus bekanta sa att visst gör det ont, men att det värsta skulle gå över snabbt. Jag hoppades att dem hade rätt o fortsatte att utstå bland den värsta smärta jag upplevt (bortsett från förlossningen då). Jag ammade de tre första dagarna och hade så ont att jag krampade, grät och skrek (barnmorskorna/sköterskorna hade aldrig sett någon som hade så ont vid amning sa dem).
Jag hade svårt att känna någon riktig glädje över vår underbara dotter eftersom jag hela tiden kollade på klockan o räknade ner till när jag visste att det snart var dags att amma igen. Så fort Kelly vaknade så fick jag ångest o nästan lite panik, o vi la henne vid bröstet medan jag grät o hyperventilerade. Alltså ingen vidare mysig amning för henne heller.
Den 4:e dagen då vi skulle åka hem från BB så kollade en sköterska ytterligare en gång på amningen. Hon sa att Kelly var jätteduktig och tog rätt grepp, men hon såg ju att jag hade fruktansvärt ont ändå. Hon föreslog att jag skulle testa en bröstpump, vilket jag gjorde. Det gjorde mycket mindre ont (dock forfarande ont), så vi bestämde att jag skulle hyra med mig den hem och pumpa så att mjölken inte avtar och sedan ge henne i flaska ett tag. Föroppningsvis skulle jag kunna amma om några dagar eller veckor.
Pumpandet fungerde ganska bra till att börja med, men efter några dagar så avtog mjölken ganska drastiskt. Hon skulle ha 60 ml per mål dag 6, och jag fick ut ca 30 ml ur båda brösten efter en lång tids pumpning. Natten till julafton pumpade och ammade jag utav bara fasen, men Kelly bara låg vid bröstet och fäktade o slogs och skrek hysteriskt - det kom alltså ingen mjölk (knappt). Hela julaftonsnatten var vi uppe med en hysteriskt gråtande liten tjej och vid 06 fick det vara nog. Jack ringde BB och dem sa att han kunde komma in och hämta lite ersättning till henne så hon fick i sig någon mat, men Jacks bil var fastfrusen/insnöad så han kom inte dit. Vi ringde Mats o bad om skjuts vilket han gick med på, men efter 20 minuter ringer han o säger att han inte heller får ut sin bil. Vi ringde taxi - o där skulle dem ha massa hundralappar då det var storhelg osv. Jack gav sig ut för att försöka hitta någon att låna en skyffel av så han kunde gräva ut bilen, och efter en lång tid lyckades han få tag i en. Dock var det omöjligt att få ut bilen ändå. Tillslut, när klockan var 09, så kom en snäll granne ut och skjutsade Jack så han kunde köpa ersättning.
Väl hemma åt Kelly gott och somnade.
Igår insåg vi att det inte fungerar med amningen. Jag har gråtit så mycket över det här och det känns som ett misslyckande, men det är bara att inse fakta; jag kan inte amma henne. Dels så gör det så fruktansvärt ont, och jag får ständigt gå å känna mig nedstämd och ha ångest över att hon snart måste äta. Sen så har jag inte alls tillräckligt med mat åt henne, så det går inte nu i vilket fall - även om jag lyckas utstå smärtan.
Nu pumpar jag med ca 6 timmars mellanrum så att det hinner rinna till lite. Och efter två stycken pumpningar så har jag typ så det räcker till en måltid. Idag tex ska hon äta 80 ml per mål (6-8 ggr om dagen), och efter en pumpning av bägge brösten får jag idag ut ca 40-50 ml. Hade jag pumpat så ofta som jag egentligen hade behövt amma hade jag fått ut ca 30 ml på bägge brösten - vilket är typ en tredjedel av vad hon behöver.
Så nu får hon Babysemps ersättning, plus min utpumpade mjölk ett par gånger om dagen. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag ska sluta pumpa - ska höra lite med BVC när dem kommer på måndag.
Jag hade gett väldigt mycket för att kunna amma min dotter, men jag har varit tvungen att inse att det faktiskt inte går. Och när jag läst om det och pratat med andra, så verkar det inte som om detta är speciellt ovanligt - tvärtom. Det pratas inte mycket om det dock.
Jag älskar min dotter så mycket och jag skulle göra allt för henne, och jag försöker tro på de dem säger åt mig; "Du är ingen sämre mamma för att du inte ammar".
"När jag fick min dotter för två år sedan käpade jag i 2 månader med en hyrpump, aldrig kom det mer är 50 ml efter kansle 30 min. Jag gav upp och vi började med ersättning.
Helt underbart då vi båda kunde hjälpa till med maten och hon blev dessutom mätt.
Aldrig någonsin krånglade det för hos och nu ät hon en underbar pigg tjej på 2 år.
Nu väntar jag på nummer 2 och ska försöka amma men denna gången kommer jag inte att känna mig som en dålig mamma om jag misslyckas även denna gång!"
(Ett inlägg av en annan mamma i samma sits)
Jag hade svårt att känna någon riktig glädje över vår underbara dotter eftersom jag hela tiden kollade på klockan o räknade ner till när jag visste att det snart var dags att amma igen. Så fort Kelly vaknade så fick jag ångest o nästan lite panik, o vi la henne vid bröstet medan jag grät o hyperventilerade. Alltså ingen vidare mysig amning för henne heller.
Den 4:e dagen då vi skulle åka hem från BB så kollade en sköterska ytterligare en gång på amningen. Hon sa att Kelly var jätteduktig och tog rätt grepp, men hon såg ju att jag hade fruktansvärt ont ändå. Hon föreslog att jag skulle testa en bröstpump, vilket jag gjorde. Det gjorde mycket mindre ont (dock forfarande ont), så vi bestämde att jag skulle hyra med mig den hem och pumpa så att mjölken inte avtar och sedan ge henne i flaska ett tag. Föroppningsvis skulle jag kunna amma om några dagar eller veckor.
Pumpandet fungerde ganska bra till att börja med, men efter några dagar så avtog mjölken ganska drastiskt. Hon skulle ha 60 ml per mål dag 6, och jag fick ut ca 30 ml ur båda brösten efter en lång tids pumpning. Natten till julafton pumpade och ammade jag utav bara fasen, men Kelly bara låg vid bröstet och fäktade o slogs och skrek hysteriskt - det kom alltså ingen mjölk (knappt). Hela julaftonsnatten var vi uppe med en hysteriskt gråtande liten tjej och vid 06 fick det vara nog. Jack ringde BB och dem sa att han kunde komma in och hämta lite ersättning till henne så hon fick i sig någon mat, men Jacks bil var fastfrusen/insnöad så han kom inte dit. Vi ringde Mats o bad om skjuts vilket han gick med på, men efter 20 minuter ringer han o säger att han inte heller får ut sin bil. Vi ringde taxi - o där skulle dem ha massa hundralappar då det var storhelg osv. Jack gav sig ut för att försöka hitta någon att låna en skyffel av så han kunde gräva ut bilen, och efter en lång tid lyckades han få tag i en. Dock var det omöjligt att få ut bilen ändå. Tillslut, när klockan var 09, så kom en snäll granne ut och skjutsade Jack så han kunde köpa ersättning.
Väl hemma åt Kelly gott och somnade.
Igår insåg vi att det inte fungerar med amningen. Jag har gråtit så mycket över det här och det känns som ett misslyckande, men det är bara att inse fakta; jag kan inte amma henne. Dels så gör det så fruktansvärt ont, och jag får ständigt gå å känna mig nedstämd och ha ångest över att hon snart måste äta. Sen så har jag inte alls tillräckligt med mat åt henne, så det går inte nu i vilket fall - även om jag lyckas utstå smärtan.
Nu pumpar jag med ca 6 timmars mellanrum så att det hinner rinna till lite. Och efter två stycken pumpningar så har jag typ så det räcker till en måltid. Idag tex ska hon äta 80 ml per mål (6-8 ggr om dagen), och efter en pumpning av bägge brösten får jag idag ut ca 40-50 ml. Hade jag pumpat så ofta som jag egentligen hade behövt amma hade jag fått ut ca 30 ml på bägge brösten - vilket är typ en tredjedel av vad hon behöver.
Så nu får hon Babysemps ersättning, plus min utpumpade mjölk ett par gånger om dagen. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag ska sluta pumpa - ska höra lite med BVC när dem kommer på måndag.
Jag hade gett väldigt mycket för att kunna amma min dotter, men jag har varit tvungen att inse att det faktiskt inte går. Och när jag läst om det och pratat med andra, så verkar det inte som om detta är speciellt ovanligt - tvärtom. Det pratas inte mycket om det dock.
Jag älskar min dotter så mycket och jag skulle göra allt för henne, och jag försöker tro på de dem säger åt mig; "Du är ingen sämre mamma för att du inte ammar".
"När jag fick min dotter för två år sedan käpade jag i 2 månader med en hyrpump, aldrig kom det mer är 50 ml efter kansle 30 min. Jag gav upp och vi började med ersättning.
Helt underbart då vi båda kunde hjälpa till med maten och hon blev dessutom mätt.
Aldrig någonsin krånglade det för hos och nu ät hon en underbar pigg tjej på 2 år.
Nu väntar jag på nummer 2 och ska försöka amma men denna gången kommer jag inte att känna mig som en dålig mamma om jag misslyckas även denna gång!"
(Ett inlägg av en annan mamma i samma sits)
.. Och så Webbisar-bilden :)
Våran lilla donna! <3
God Jul :)
Idag och igår var lilla familjen Engman/Tisjö med i tidningen;
God jul mina vänner! <3
God jul mina vänner! <3
Min lilla docka!
Mamma och pappa älskar dig mest av allt!
Sista MVC besöket idag?
Hoj!
Nu är vi ganska nyss precis hemkomna från MVC. Det som vi hoppas var det sista besöket. Vi har ett till bokat till den 23:e, men det hoppas vi att vi slipper gå på. Vi vill ju ha vår bebis till julafton. Det trodde dock inte barnmorskan =/ Hoppas hoppas hon har fel.
Såhär såg min SF-kurva ut idag;
37 cm.
Det börjar verkligen bli tungt om nätterna nu. Magen spänner o ömmar så de e svårt att ligga. Sen blir jag kissnödig stup i kvarten. Ibland tar det bara några minuter efter att jag vart på toa, tills det känns som om jag ska kissa ner mig. Märks att det inte är långt kvar nu. Men jag ska inte klaga - jag mår o har mått oförskämt bra i stort sett hela graviditeten. Det tackar vi för.
Jag har inte skrivit något om besöket på Förlossningen förra veckan va? Usch, det var verkligen jobbigt - orkar knappt prata om det. Emelie o jag var i stan o käkade o shoppade, o jag hade kvällen innan haft väldigt svårt att andas. Eller inte svårt direkt, men det gjorde massa ont i bröstet när jag tog djupa andetag. Då blev jag inte så orolig, men däremot dagen efter när det fortfarande inte gått helt över (men dock blivit bättre) så tyckte Jack jag skulle ringa Förlossningen o höra. Så de jorde jag. Dem bad mig komma in med en gång, så Emelie fick skjutsa mig till Förlossningen o Jack kom efter en liten stund. Dem börjde med att spänna fast mig i en sån där CTG-kurva (där dem mäter barnets hjärtslag och mina sammandragningar. Även barnets rörelser noteras), där låg jag i 2 timmar (varav de sista 30 minuterna var jättejobbiga då jag hade sjukt ont i ryggen). Sen efter det fick jag lämna ett urinprov som dem sa visade på urinvägsinfekion - jag fattade ingenting, jag hade ju inte märkt nåt! Dem skickade iväg en urinodling för att vara på den säkra sidan, men erbjöd mig penicilin med en gång. Jag tackade bestämt nej - jag tänker inte äta nån himla medicin i onödan (o idag på MVC hade ju svaret på odlingen kommit; jag hade ingen urinvägsinfektion. Man känner alltid sig själv bäst).
Sen tog dem sänkan i fingret - vilket jag avskyr. 5 minuter senare kommer hon in igen o säger att det blev nåt fel, så hon får sticka mig på nytt igen i samma finger. I like (not). Senare tog dem även 3 eller 4 rör med blod ur armen - kunde dem inte bara planerat det bättre o tagit provet i armen med en gång, så jag sluppit två nålar i samma finger? Blä, kände jag lite då.
Någonstans där mitt i allt fick jag även göra en EKG. Fick ta av mig allt på överkroppen o ligga helt utfläkt där med en massa elektroder på magen o bröstet. Dem hade typ aldrig gjort det innan heller, så jag kände mig väldigt utelämnad o naken (både bildligt o bokstavligt).
Sen tillkallades en medicinläkare som skulle lyssna på mitt hjärta o mina lungor, men han fick vi vänta på (såklart). När han väl kom så kunde han inte säga mer än någon annan av de läkarna jag redan träffat; det kunde röra sig om en propp i lungan, eller också inte. Han sa att vi fick vänta på ett svar på blodprovet dem tagit tidigare, o var det för högt så var jag tvungen att genomgå en skiktröntgen, annars kunde jag få åka hem för då var det nog ingen fara. Vi väntade o väntade o klockan gick. Till slut kom svaret; Värdet skulle ligga under 0,25 helst. Det fick vara något högre eftersom det var lite högre sist jag tog det i somras, då låg det på 0,36. Men nu låg det visst på 0,95 - så det blev att stanna kvar o vänta på röntgen.
Medicinläkaren hade lovat att dem skulle vara så försiktiga som möjligt, gällande barnet i magen. Jag skulle inte få nån kontrast inskjuten i mig o jag skulle få ha på mig ett blyförkläde för att skydda magen (o dess otroligt viktiga innehåll). Men innan dem skickar ner mig till röntgen så sätter dem en kanyl i handen på mig (så blodet sprutar över fingrarna o sängen - AJ!!) o när jag kommer ner dit så får jag varken skyddsförkläde eller slipper kontrasten. Jag storbölar o är jätterädd för att något ska hända med den lill*, men hon som har hand om röntgen försöker trösta mig med att det farligaste är om barnet befinner sig i typ vecka 11-12. Jag får nöja mig med det o blir inkörd i den där jäkla manicken. När dem skjuter in kontrasten i handen på mig så blir jag helt varm i vissa delar av kroppen, o jag antar att bebis fick precis samma känsla - för bara efter nån sekund så får den spelet där inne i magen o rullar runt som en panikslagen fisk på torra land. Usch, det var sån ångest =`(
Väl klara där var det bara upp till Förlossningen igen o vänta på röntgensvaret som tog typ en timme. Ingen rolig väntan, var rätt nervöst då jag vet att man kan dö rätt fort om man har propp i lungan. Men som tur var så visade ju röntgen ingenting, o vi fick åka hem efter 7 timmar. Ingen vidare rolig dag alltså.
Så. Nu vill jag inte tänka mer på detta. Bort bort bort.
Idag har Kling o jag iaf bokat julbord på Ming Palace till på fredag. Julbord e väl egentligen lite fel ord då de inte är nån julmat, men det är så galet gott! Vi var på det förra året o sa då att vi måste dit nästa år igen. Så vi får se om bebis tänker stanna till helgen, eller om vi får avboka julbordet.
Nu ska jag kramas med min ängel. Pusshej,
Nu är vi ganska nyss precis hemkomna från MVC. Det som vi hoppas var det sista besöket. Vi har ett till bokat till den 23:e, men det hoppas vi att vi slipper gå på. Vi vill ju ha vår bebis till julafton. Det trodde dock inte barnmorskan =/ Hoppas hoppas hon har fel.
Såhär såg min SF-kurva ut idag;
37 cm.
Det börjar verkligen bli tungt om nätterna nu. Magen spänner o ömmar så de e svårt att ligga. Sen blir jag kissnödig stup i kvarten. Ibland tar det bara några minuter efter att jag vart på toa, tills det känns som om jag ska kissa ner mig. Märks att det inte är långt kvar nu. Men jag ska inte klaga - jag mår o har mått oförskämt bra i stort sett hela graviditeten. Det tackar vi för.
Jag har inte skrivit något om besöket på Förlossningen förra veckan va? Usch, det var verkligen jobbigt - orkar knappt prata om det. Emelie o jag var i stan o käkade o shoppade, o jag hade kvällen innan haft väldigt svårt att andas. Eller inte svårt direkt, men det gjorde massa ont i bröstet när jag tog djupa andetag. Då blev jag inte så orolig, men däremot dagen efter när det fortfarande inte gått helt över (men dock blivit bättre) så tyckte Jack jag skulle ringa Förlossningen o höra. Så de jorde jag. Dem bad mig komma in med en gång, så Emelie fick skjutsa mig till Förlossningen o Jack kom efter en liten stund. Dem börjde med att spänna fast mig i en sån där CTG-kurva (där dem mäter barnets hjärtslag och mina sammandragningar. Även barnets rörelser noteras), där låg jag i 2 timmar (varav de sista 30 minuterna var jättejobbiga då jag hade sjukt ont i ryggen). Sen efter det fick jag lämna ett urinprov som dem sa visade på urinvägsinfekion - jag fattade ingenting, jag hade ju inte märkt nåt! Dem skickade iväg en urinodling för att vara på den säkra sidan, men erbjöd mig penicilin med en gång. Jag tackade bestämt nej - jag tänker inte äta nån himla medicin i onödan (o idag på MVC hade ju svaret på odlingen kommit; jag hade ingen urinvägsinfektion. Man känner alltid sig själv bäst).
Sen tog dem sänkan i fingret - vilket jag avskyr. 5 minuter senare kommer hon in igen o säger att det blev nåt fel, så hon får sticka mig på nytt igen i samma finger. I like (not). Senare tog dem även 3 eller 4 rör med blod ur armen - kunde dem inte bara planerat det bättre o tagit provet i armen med en gång, så jag sluppit två nålar i samma finger? Blä, kände jag lite då.
Någonstans där mitt i allt fick jag även göra en EKG. Fick ta av mig allt på överkroppen o ligga helt utfläkt där med en massa elektroder på magen o bröstet. Dem hade typ aldrig gjort det innan heller, så jag kände mig väldigt utelämnad o naken (både bildligt o bokstavligt).
Sen tillkallades en medicinläkare som skulle lyssna på mitt hjärta o mina lungor, men han fick vi vänta på (såklart). När han väl kom så kunde han inte säga mer än någon annan av de läkarna jag redan träffat; det kunde röra sig om en propp i lungan, eller också inte. Han sa att vi fick vänta på ett svar på blodprovet dem tagit tidigare, o var det för högt så var jag tvungen att genomgå en skiktröntgen, annars kunde jag få åka hem för då var det nog ingen fara. Vi väntade o väntade o klockan gick. Till slut kom svaret; Värdet skulle ligga under 0,25 helst. Det fick vara något högre eftersom det var lite högre sist jag tog det i somras, då låg det på 0,36. Men nu låg det visst på 0,95 - så det blev att stanna kvar o vänta på röntgen.
Medicinläkaren hade lovat att dem skulle vara så försiktiga som möjligt, gällande barnet i magen. Jag skulle inte få nån kontrast inskjuten i mig o jag skulle få ha på mig ett blyförkläde för att skydda magen (o dess otroligt viktiga innehåll). Men innan dem skickar ner mig till röntgen så sätter dem en kanyl i handen på mig (så blodet sprutar över fingrarna o sängen - AJ!!) o när jag kommer ner dit så får jag varken skyddsförkläde eller slipper kontrasten. Jag storbölar o är jätterädd för att något ska hända med den lill*, men hon som har hand om röntgen försöker trösta mig med att det farligaste är om barnet befinner sig i typ vecka 11-12. Jag får nöja mig med det o blir inkörd i den där jäkla manicken. När dem skjuter in kontrasten i handen på mig så blir jag helt varm i vissa delar av kroppen, o jag antar att bebis fick precis samma känsla - för bara efter nån sekund så får den spelet där inne i magen o rullar runt som en panikslagen fisk på torra land. Usch, det var sån ångest =`(
Väl klara där var det bara upp till Förlossningen igen o vänta på röntgensvaret som tog typ en timme. Ingen rolig väntan, var rätt nervöst då jag vet att man kan dö rätt fort om man har propp i lungan. Men som tur var så visade ju röntgen ingenting, o vi fick åka hem efter 7 timmar. Ingen vidare rolig dag alltså.
Så. Nu vill jag inte tänka mer på detta. Bort bort bort.
Idag har Kling o jag iaf bokat julbord på Ming Palace till på fredag. Julbord e väl egentligen lite fel ord då de inte är nån julmat, men det är så galet gott! Vi var på det förra året o sa då att vi måste dit nästa år igen. Så vi får se om bebis tänker stanna till helgen, eller om vi får avboka julbordet.
Nu ska jag kramas med min ängel. Pusshej,
Magen ikväll, v 39+0
Går in i vecka 40 idag, o magen ser ut såhär..
KOM UT..!!
KOM UT..!!
Drowning.
Nu sitter jag här o bölar igen. Musik, bra sådan, verkar ha lätt att få igång mig nu när jag är gravid. Känner mig som ett mojje när jag sitter här o gråter för mig själv, men som tur är så är det bara jag som vet om det (ja, och så ni nu då ;).
Här är en bit av en BSB-låt som jag hade kunnat skriva själv till min älskling - tja, om jag hade kunnat skriva låtar alltså.
Drowning
I can't imagine life without your love
And even forever don't seem like long enough
Cause everytime I breathe I take you in
And my heart beats again
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
And everytime I try to rise above
I'm swept away by love
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
Varför gråter jag när jag hör denna låten? Är inte helt säker, men antar att det är för att jag är så lycklig. Lycklig över att ha världens underbaraste sambo, och snart en liten bebis ihop. Så oändligt mycket kärlek! <3 ÄLSKAR ER!!
Här är en bit av en BSB-låt som jag hade kunnat skriva själv till min älskling - tja, om jag hade kunnat skriva låtar alltså.
Drowning
I can't imagine life without your love
And even forever don't seem like long enough
Cause everytime I breathe I take you in
And my heart beats again
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
And everytime I try to rise above
I'm swept away by love
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
Varför gråter jag när jag hör denna låten? Är inte helt säker, men antar att det är för att jag är så lycklig. Lycklig över att ha världens underbaraste sambo, och snart en liten bebis ihop. Så oändligt mycket kärlek! <3 ÄLSKAR ER!!
BF nästa vecka - ofattbart!
Igår kväll var Jack återigen säker på att det skulle sätta igång, o han låg i ena höret av soffan o gav ifrån sig lite annorlunda "gläde-ljud" som bara bubblade ur honom. Han var så söt där han satt ;) Jag lugnade honom återigen o sa att det inte kommer bli nu heller (fast jag måste erkänna att jag tyckte de kändes lite annorlunda igår kväll).
Jag hade så jäkla täta sammandragningar. Säkert 10-15 st i timmen, hela kvällen. Dem gjorde ju inte ont, så jag började aldrig direkt tro nåt - men de var annorlunda att ha dem så tätt. Sen när vi skulle sova så kände jag att jag nästan "satt på huvudet" (låter ju sjukt, men) - den måste verkligen vara nerborrad nu. Frågan är om den kan komma ner djupare när den väl är fixerad, eller om det lixom är max (bortsett från när den kommer ut såklart). Känns som om magen sjunkit väldigt mycket, typ bara under gårdagen. Var uppe o kissade 4 gånger inatt. Jag tror de var 4 gånger iaf, inte helt säker eftersom jag faktiskt drömde en dröm som gick ut på att jag gick upp o kissade (varför jag nu drömmer sånt?).
Idag blir en långtråkig dag för mig. Ska bara sitta här hemma o längta efter min underbara som inte kommer hem förens runt 19-20-tiden. De är sorgligt. Får väl se om jag lyckas göra nån nytta, städa eller så. Men ser rätt städat ut redan =/
Nu blir det kroppkakor till lunch o får väl sätta på nån film antar jag.
Tänk att det är BF nästa vecka! Känns helt sjukt när man tänker på det. Nästa vecka är den beräknad att komma! Det som vi väntat på nu i flera år (allra helst de senaste 9 månaderna såklart). O de kommer inträffa nästa vecka. Eller idag. Eller om 3 veckor. Men endå! Snart har vi vårt gos här. Galet.
Jag hade så jäkla täta sammandragningar. Säkert 10-15 st i timmen, hela kvällen. Dem gjorde ju inte ont, så jag började aldrig direkt tro nåt - men de var annorlunda att ha dem så tätt. Sen när vi skulle sova så kände jag att jag nästan "satt på huvudet" (låter ju sjukt, men) - den måste verkligen vara nerborrad nu. Frågan är om den kan komma ner djupare när den väl är fixerad, eller om det lixom är max (bortsett från när den kommer ut såklart). Känns som om magen sjunkit väldigt mycket, typ bara under gårdagen. Var uppe o kissade 4 gånger inatt. Jag tror de var 4 gånger iaf, inte helt säker eftersom jag faktiskt drömde en dröm som gick ut på att jag gick upp o kissade (varför jag nu drömmer sånt?).
Idag blir en långtråkig dag för mig. Ska bara sitta här hemma o längta efter min underbara som inte kommer hem förens runt 19-20-tiden. De är sorgligt. Får väl se om jag lyckas göra nån nytta, städa eller så. Men ser rätt städat ut redan =/
Nu blir det kroppkakor till lunch o får väl sätta på nån film antar jag.
Tänk att det är BF nästa vecka! Känns helt sjukt när man tänker på det. Nästa vecka är den beräknad att komma! Det som vi väntat på nu i flera år (allra helst de senaste 9 månaderna såklart). O de kommer inträffa nästa vecka. Eller idag. Eller om 3 veckor. Men endå! Snart har vi vårt gos här. Galet.
Jack <3
God kväll vänner,
nu e jag precis hemkommen från stan. Skulle gått där med Emelie idag, men hon fick hoppa in o jobba, så mamma o jag åkte in en stund. Väldigt givande, köpte ingenting :P Hade hoppats på att hitta nån julklapp, antingen något som jag själv kan önska mig (så stackars Jack vet någonting han eventuellt kan köpa) eller någon klapp till de jag har kvar att köpa till. Men Emelie o jag ska inåt stan igen på onsdag, så får väl köpa de sista då. Kanske blir en sväng åt Hansa också?
Rocky ligger här bredvid o tuggar febrilt på sitt nya ben som han fick av mamma nyss. Det låter verkligen gott när han smaskar :) Jag är inte själv så sugen dock (hade ändå aldrig fått smaka).
Igår bröt jag ihop lite. Vet egentligen inte riktigt varför. Det finns inget jag hellre vill än att ha det här barnet (såklart!), o vi har kämpat för de så länge. Trodde aldrig att det skulle bli verklighet, o jag är jättetacksam att allt gått så bra såhär långt o att jag snart, förhoppningsvis, får ha vårt barn här hos mig/oss. Men igår så kom det en sån konstig känsla/tanke över mig; Tänk om det går utför nu. Tänk om Jack o jag tappar varandra någonstans mitt i allt ta-hand-om-barn. Tänk om han slutar älska mig? Om han bara ser barnet? Jag blev jätterädd o orolig. Har aldrig tänkt så innan, men har läst att de lätt kan bli att man tänker i de banorna. Trodde aldrig jag skulle ens fundera på det. Men Jack o jag som har det så bra idag - tänk om nånting går fel sen?
Jack är mitt allt i livet. Jag avgudar honom, skulle göra vad som helst för honom.
Skulle ett barn (VÅRT barn) kunna förstöra det? Nej, det tror jag inte. Högst troligt och förhoppningsvis så blir vår kärlek kanske ännu starkare - vi har ju då ett barn tillsammans. Ett barn som kommer vara vårt tillsammans, i resten av våra liv. Någon större kärlek än så kan man väl knappast dela?
Det känns tryggt att oavsett vad som händer i framtiden, så kommer alltid Jack o jag vara bundna till varandra. Vi kommer alltid att dela det bästa; vårt barn. O jag har väldigt svårt att tänka mig att något skulle kunna komma imellan oss, varken nu eller senare. Jag vill, tror o hoppas att vi alltid kommer älska varandra o vilja leva tillsammans. Jag vill inte finnas utan honom. Sån oändlig kärlek.
Hur ska jag kunna älska ett litet barn lika mycket? Har jag så mycket kärlek inom mig ens?
<3
nu e jag precis hemkommen från stan. Skulle gått där med Emelie idag, men hon fick hoppa in o jobba, så mamma o jag åkte in en stund. Väldigt givande, köpte ingenting :P Hade hoppats på att hitta nån julklapp, antingen något som jag själv kan önska mig (så stackars Jack vet någonting han eventuellt kan köpa) eller någon klapp till de jag har kvar att köpa till. Men Emelie o jag ska inåt stan igen på onsdag, så får väl köpa de sista då. Kanske blir en sväng åt Hansa också?
Rocky ligger här bredvid o tuggar febrilt på sitt nya ben som han fick av mamma nyss. Det låter verkligen gott när han smaskar :) Jag är inte själv så sugen dock (hade ändå aldrig fått smaka).
Igår bröt jag ihop lite. Vet egentligen inte riktigt varför. Det finns inget jag hellre vill än att ha det här barnet (såklart!), o vi har kämpat för de så länge. Trodde aldrig att det skulle bli verklighet, o jag är jättetacksam att allt gått så bra såhär långt o att jag snart, förhoppningsvis, får ha vårt barn här hos mig/oss. Men igår så kom det en sån konstig känsla/tanke över mig; Tänk om det går utför nu. Tänk om Jack o jag tappar varandra någonstans mitt i allt ta-hand-om-barn. Tänk om han slutar älska mig? Om han bara ser barnet? Jag blev jätterädd o orolig. Har aldrig tänkt så innan, men har läst att de lätt kan bli att man tänker i de banorna. Trodde aldrig jag skulle ens fundera på det. Men Jack o jag som har det så bra idag - tänk om nånting går fel sen?
Jack är mitt allt i livet. Jag avgudar honom, skulle göra vad som helst för honom.
Skulle ett barn (VÅRT barn) kunna förstöra det? Nej, det tror jag inte. Högst troligt och förhoppningsvis så blir vår kärlek kanske ännu starkare - vi har ju då ett barn tillsammans. Ett barn som kommer vara vårt tillsammans, i resten av våra liv. Någon större kärlek än så kan man väl knappast dela?
Det känns tryggt att oavsett vad som händer i framtiden, så kommer alltid Jack o jag vara bundna till varandra. Vi kommer alltid att dela det bästa; vårt barn. O jag har väldigt svårt att tänka mig att något skulle kunna komma imellan oss, varken nu eller senare. Jag vill, tror o hoppas att vi alltid kommer älska varandra o vilja leva tillsammans. Jag vill inte finnas utan honom. Sån oändlig kärlek.
Hur ska jag kunna älska ett litet barn lika mycket? Har jag så mycket kärlek inom mig ens?
<3
Pojke?
Senaste dagarna så känner jag mig helt övertygad om att bebis där inne i magen är en pojke. Vet inte varför, men det är någon stark känsla jag fått. Konstigt. Vart kommer den ifrån? Har ju trott flicka hela tiden innan.
Time will tell. Inom ca 3 veckor vet vi. Spännande.
Ps. Ja Jack, trots ditt stensäkra "test" med förlovningsringen dinglande över magen så tror jag på pojke.
Time will tell. Inom ca 3 veckor vet vi. Spännande.
Ps. Ja Jack, trots ditt stensäkra "test" med förlovningsringen dinglande över magen så tror jag på pojke.
Håller min hypotes?
Gud så mycket snö det har kommit!
Jack ringde o väckte mig idag (tänker inte säga vad klockan var ;P) o sa att han tyckte att jag borde be mamma gå ut med hunden, för de var visst väldigt mycket snö o väldigt halt (o jag e lite som Bambi på hal is, speciellt då mina klackskor e snorhala o jag inte har några andra). Jag tänkte att "äh, det kan jag väl göra själv, jag får gå försiktigt", men sen tänkte jag till igen. Tänkte på det Jack berättade, om hon som halkat o trillat på rumpan - vars liten bebis i magen dog =/ Så jag bad mamma gå ut med honom, vilket hon gjorde. Usch så hemskt, tänk o halka o dratta på ändan så barnet "slår i huvudet" o dör. Fyfan! Får paniiiik! Om man tänker efter så ligger ju faktiskt huvudet rätt så illa till nu då den (äntligen) har fixerat sig, så slår man i rumpan (bäckenet) så kan ju huvudet ta skada. Usch så otäckt, kan inte denna jäkla halka/snö försvinna? Är så orolig för pappa också som bara måste cykla överallt (vansinne!).
Jag har hört o läst överallt om att dessa sista veckor skulle vara de jobbigaste. Att man längtar så mycket o tycker att tiden går såå långsamt. Men faktiskt, jag tycker inte det är så jobbigt. Jag är rätt lugn o tycker att bebis kan få stanna ett tag till, om det nu är de den vill. Jack e helt tvärtom, han e hyperstirrig. Varje kväll så säger han; "Inatt går vattnet", "Inatt kommer den", "Imorgon blir det nog inget jobb för mig för då e vi på förlossningen" osv. Jag säger bara lugnt att "nej då, det är ingen risk lilla gubben. Jag lovar att säga till samma dag som det är dags" - för jag tror verkligen att jag kommer känna det. Jag tror inte bara att allting sätter igång med en smäll, jag tror att jag kommer hinna känna på mig att "ikväll är det nog dags". Jag kan ha fel, absolut, men de e så jag tror.
(Undra om Jack går på jobbet om dagarna o bara väntar på att jag ska ringa o säga att det är dags? Haha, va knäppt det känns. För för mig här hemma e allt helt lugnt, o jag tror inte bebis tänker titta ut än på säkert två veckor eller nåt).
Nu har jag förresten börjat tänka om o tro att den lill* där inne nog är en pojke. Men det är nog mest för att min barnmorska sa att hon tror att det är en liten pojke (hon borde ju ha bäst koll). Egentligen har jag verkligen ingen aning, ingen känsla. Har alltid tänkt flicka innan (förmodligen för att jag alltid velat de tidigare), men nu vet jag verkligen inte. Tror ju också på min hypotes gällande släkten, att den stämmer - o då blir det ju en liten pojke.
För er som inte hört om min kön-hypotes kan jag dra den väldigt kort här; Barnen får samma som deras föräldrar fick. Alltså:
Lennart (min morbror) fick pojke, flicka. Hans dotter Emelie (min kusin) fick pojke, flicka. Same same.
Monica (min moster) fick flicka, flicka, flicka. Hennes dotter Nettan (min kusin) fick flicka, flicka (o kommer de en tredje blir ju det också en flicka om du frågar mig).
Nu har jag ju inte så många att dra med i denna hypotesen, eftersom vi bara är två kusiner innan mig som fått barn - men än så länge stämmer det ju. Detta innebär att jag kommer få pojke, flicka (de tredje barnet o eventuellt fler vet man ju dock inget om eftersom mamma bara fick två).
Låter det inte ganska rimligt ändå? Visst, det kan vara slump - men jag tror ändå att sånt där ligger med lite i arvet. Det återstår att se om min hypotes håller efter att vår skrutt har tittat ut :) Spännande.
Snart e de fredagsmys o helg för min älskling! Ska bli så härligt att få ha honom hemma några dagar. KÄRLEK!
Jack ringde o väckte mig idag (tänker inte säga vad klockan var ;P) o sa att han tyckte att jag borde be mamma gå ut med hunden, för de var visst väldigt mycket snö o väldigt halt (o jag e lite som Bambi på hal is, speciellt då mina klackskor e snorhala o jag inte har några andra). Jag tänkte att "äh, det kan jag väl göra själv, jag får gå försiktigt", men sen tänkte jag till igen. Tänkte på det Jack berättade, om hon som halkat o trillat på rumpan - vars liten bebis i magen dog =/ Så jag bad mamma gå ut med honom, vilket hon gjorde. Usch så hemskt, tänk o halka o dratta på ändan så barnet "slår i huvudet" o dör. Fyfan! Får paniiiik! Om man tänker efter så ligger ju faktiskt huvudet rätt så illa till nu då den (äntligen) har fixerat sig, så slår man i rumpan (bäckenet) så kan ju huvudet ta skada. Usch så otäckt, kan inte denna jäkla halka/snö försvinna? Är så orolig för pappa också som bara måste cykla överallt (vansinne!).
Jag har hört o läst överallt om att dessa sista veckor skulle vara de jobbigaste. Att man längtar så mycket o tycker att tiden går såå långsamt. Men faktiskt, jag tycker inte det är så jobbigt. Jag är rätt lugn o tycker att bebis kan få stanna ett tag till, om det nu är de den vill. Jack e helt tvärtom, han e hyperstirrig. Varje kväll så säger han; "Inatt går vattnet", "Inatt kommer den", "Imorgon blir det nog inget jobb för mig för då e vi på förlossningen" osv. Jag säger bara lugnt att "nej då, det är ingen risk lilla gubben. Jag lovar att säga till samma dag som det är dags" - för jag tror verkligen att jag kommer känna det. Jag tror inte bara att allting sätter igång med en smäll, jag tror att jag kommer hinna känna på mig att "ikväll är det nog dags". Jag kan ha fel, absolut, men de e så jag tror.
(Undra om Jack går på jobbet om dagarna o bara väntar på att jag ska ringa o säga att det är dags? Haha, va knäppt det känns. För för mig här hemma e allt helt lugnt, o jag tror inte bebis tänker titta ut än på säkert två veckor eller nåt).
Nu har jag förresten börjat tänka om o tro att den lill* där inne nog är en pojke. Men det är nog mest för att min barnmorska sa att hon tror att det är en liten pojke (hon borde ju ha bäst koll). Egentligen har jag verkligen ingen aning, ingen känsla. Har alltid tänkt flicka innan (förmodligen för att jag alltid velat de tidigare), men nu vet jag verkligen inte. Tror ju också på min hypotes gällande släkten, att den stämmer - o då blir det ju en liten pojke.
För er som inte hört om min kön-hypotes kan jag dra den väldigt kort här; Barnen får samma som deras föräldrar fick. Alltså:
Lennart (min morbror) fick pojke, flicka. Hans dotter Emelie (min kusin) fick pojke, flicka. Same same.
Monica (min moster) fick flicka, flicka, flicka. Hennes dotter Nettan (min kusin) fick flicka, flicka (o kommer de en tredje blir ju det också en flicka om du frågar mig).
Nu har jag ju inte så många att dra med i denna hypotesen, eftersom vi bara är två kusiner innan mig som fått barn - men än så länge stämmer det ju. Detta innebär att jag kommer få pojke, flicka (de tredje barnet o eventuellt fler vet man ju dock inget om eftersom mamma bara fick två).
Låter det inte ganska rimligt ändå? Visst, det kan vara slump - men jag tror ändå att sånt där ligger med lite i arvet. Det återstår att se om min hypotes håller efter att vår skrutt har tittat ut :) Spännande.
Snart e de fredagsmys o helg för min älskling! Ska bli så härligt att få ha honom hemma några dagar. KÄRLEK!
Skötrummet
Det gjorde sig inte så bra på bild dessvärre, men här ser ni typ hur det ser ut. Väggarna e ju lite kala, men det ska vi kirra såfort bebis har kommit så vi har lite bilder av skrutt att sätta upp :) Eventuellt kanske min lille målare målar om där ;)
Längst ner i bild är även vår nyinköpta (för dagen) babysitter. Nalle Puh går alltid hem.
Längst ner i bild är även vår nyinköpta (för dagen) babysitter. Nalle Puh går alltid hem.
Magen idag, v 37+4
Här har ni magen idag, vecka 37+4 (vecka 38). Nu blir den nog inte mycket större.
Fina bristningar <3 .. not.
Fina bristningar <3 .. not.
Skötrummet klart :)
God kväll,
idag har det städats och gjorts iordning de "sista" inför bebisens ankomst; nämligen skötrummet. Skötbordet är uppe o blöjor, tvättlappar o salvor e på plats. Underbart mysigt o praktiskt med ett eget litet skötrum. Än så länge så är väggarna väldigt kala o vita, men när bebisen kommit har vi tänkt att skriva ut lite bilder av honom/henne o sätta upp där. Kanske lite planscher på typ Barbapappa eller annat mysigt. Ska ta bilder o ladda upp här så ni får se hur det blev imorgon när (om) min dator fungerar igen.
Vi har ju även julpyntat så mysigt (fast de gjorde vi redan i lördags). Första julen i denna lägenheten, o de känns jättebra. Trivs mycket bättre här än i "ghettot". Här sköter man sig själv o skiter i andra - mycket behagligt.
Imorgon blir det MVC igen. Den näst sista tiden vi har inbokad (den sista är på lucia, men den tror inte Jack att vi kommer gå på ;P). Barnmorskan o Jack har nästan slagit vad om hurvida vi kommer att ses mer efter imorgon. Jack tror att bebis redan har kommit då, men barnmorskan tror att jag kommer gå över. Jag hoppas o tror att Jack har rätt.
Jack som är sjuk förresten, min stackars baby <3
Som sagt, imorgon kommer det eventuellt ut lite bilder på skötrum, kanske på magen o även lite julpyntad lägenhet? We´ll see, stay tuned!
Puss,
idag har det städats och gjorts iordning de "sista" inför bebisens ankomst; nämligen skötrummet. Skötbordet är uppe o blöjor, tvättlappar o salvor e på plats. Underbart mysigt o praktiskt med ett eget litet skötrum. Än så länge så är väggarna väldigt kala o vita, men när bebisen kommit har vi tänkt att skriva ut lite bilder av honom/henne o sätta upp där. Kanske lite planscher på typ Barbapappa eller annat mysigt. Ska ta bilder o ladda upp här så ni får se hur det blev imorgon när (om) min dator fungerar igen.
Vi har ju även julpyntat så mysigt (fast de gjorde vi redan i lördags). Första julen i denna lägenheten, o de känns jättebra. Trivs mycket bättre här än i "ghettot". Här sköter man sig själv o skiter i andra - mycket behagligt.
Imorgon blir det MVC igen. Den näst sista tiden vi har inbokad (den sista är på lucia, men den tror inte Jack att vi kommer gå på ;P). Barnmorskan o Jack har nästan slagit vad om hurvida vi kommer att ses mer efter imorgon. Jack tror att bebis redan har kommit då, men barnmorskan tror att jag kommer gå över. Jag hoppas o tror att Jack har rätt.
Jack som är sjuk förresten, min stackars baby <3
Som sagt, imorgon kommer det eventuellt ut lite bilder på skötrum, kanske på magen o även lite julpyntad lägenhet? We´ll see, stay tuned!
Puss,
Fredagsmys ett helt år framöver! ;D
Hoj!
Ikväll har jag jobbat min sista dag (förmodligen föralltid) på Telia. Känns skönt att få vara ledig så länge, samtidigt som det ju är tråkigt om jag nu inte "får" komma tillbaka till ett jobb där jag faktiskt har trivts bra. Vet inte alls hur det blir efter mammaledigheten - ett år är en lång tid. Väldigt lång känns det som, men det kommer väl gå fort antar jag.
Nu ska Kling o jag kika på "Solsidan" o mysa ner oss i soffan. Imorgon är det slutspel i kubben för honom, o jag ska vara hemma o börja med julstädningen/julpyntningen. Sen på eftermiddagen blir det Ikea - ska köpa en stor svart byrå där vi kan ha alla bebiskläder <3 O såklart den vanliga lördagshandlingen (ska köpa massa blöjor då vi har kuponger som måste utnyttjas innan dem går ut :).
Förresten så har en deltagare i Babytipset blivit tvungen att dra sig ur, så det kommer att vara 50 kr mindre i potten för den som vinner (tyvärr). Tänkte bara säga det nu så att alla som läser här vet. Yvonne drog sig ur o hade datumet den 9 december. Men eftersom hon inte var ensam det datumet så blir det ingen direkt skillnad. Potten är nu alltså på 1900 kr, och alla dem pengarna har kommit in så det kommer inte ske fler förändringar. Promise.
Fredagsmys på er allihopa,
