Förlossningen
Nu kommer det som nog dem flesta har väntat på; min förlossningsberättelse. Mycket nöje.
Vi la oss o allt var som vanligt på onsdagskvällen den 15:e december. Klockan 04 (natten den 16:e dec, då hon var beräknad) vaknar jag och har lite ont i magen. Går upp o går på toa i tron om att magvärken ska släppa, men det kommer lixom inget. Tillbaka i sängen igen så släpper värken, men kommer sedan tillbaka igen. Jag trodde egentligen inte att det var dags, men jag väckte ändå Jack för att berätta att jag hade lite ont. Vi låg vakna och väntade på att det skulle släppa eller tillta, och jag gick på toa ett flertal gånger för det kändes verkligen som om jag behövde göra nummer 2. Men icke. Efter ett tag insåg jag att det var värkar, och dem kom ganska tätt. Till en början gjorde det inte speciellt ont, men redan efter någon timme var det mycket värre. Vi låg kvar i sängen till ca 05.30 och klockade värkarna, och jag hade ca 3 st på 12-15 minuter - o alla höll i sig i ca 60-90 sekunder. Jack ringde till förlossningen och dem bad oss komma in. Gulp.
Jack gick ut med hunden och jag ringde mamma för att berätta att vi skulle åka in. Hennes telefon ballade ur så hon hörde mig inte och fick panik, o 20 sekunder senare stod hon utanför dörren :P Hon gick upp till sig igen och jag tog en dusch medan Jack packade de sista i BB-väskan.
Klockan 07 var vi inne på förlossningen, och värkarna då och i bilen påväg in var redan jävliga. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan någon tog hand om oss. Då vart Jack lite irriterad. Väl inne på vårt förlossningsrum satte dom fast mig i en CTG och kollade sammandragningar och bebisens hjärtljud. Där låg jag en stund innan dem undersökte hur mycket öppnad jag var. Med tanke på hur ont jag redan hade och att det hade gått några timmar så hoppades jag ju på minst 3-4 cm. Jag fick lilla chocken när dem sa att jag knappt var öppen 1 cm och att förlossningen inte var igång än. HJÄLP!
"Du är bara öppen för 1 cm och är inte i aktiv förlossning som vi kallar det. Oftast när det blir såhär så skickar vi hem patienten, men eftersom du har så ont så känns ju inte det aktuellt". Tack för det i alla fall.
Dem erbjöd mig därefter akupunktur vilket jag absolut inte var intresserad av, och sedan föreslog dem att jag skulle bada. Bad skulle vara jättebra hade jag hört innan så de tackade jag ja till. Medan dem gick o förberedde badet åt mig passade jag på att kräkas lite. Jack o jag hade tidigare bestämt att om jag behövde kräkas så skulle han lämna rummet, men när jag stod där med en tom spypåse i handen o Jack frågade om han skulle gå så ville jag inte det. Han stod bara någon meter ifrån när jag spydde, vilket är ganska fantastiskt när det gäller mig o min kräkfobi.
Färdigkräkt och måttligt smärtpåvärkad fick jag hoppa ner i badet. Hade jag inte haft så djäulskt ont så hade jag nog tyckt att det var rätt mysigt där inne. Dem hade släkt lyset och tänt en massa ljus o ställt fram en bricka med tre olika sorters dricka på - det var som ett litet spa. Men just då uppskattade jag det inte direkt.
Badet hjälpte inte märkvärt, men jag låg ändå kvar där i i ca en timme. Älskling satt bredvid och peppade när värkarna kom. Hela tiden tänkte jag bara på hur mycket jag hade öppnats nu, hur lång tid det var kvar. Jag tänkte nästan ingenting på mitt barn som snart skulle komma - jag tänkte bara på att jag ville bli av med smärtan.
Efter badet sattes jag fast i CTG´n igen. Värkarna gjorde ondare när jag låg ner så nu fick jag sitta i en fotölj. Nån timme senare kollade dem hur mycket jag hade öppnats, och till min förskräckelse så var jag fortfarande bara öppen 1 cm. Herregud - hur skulle jag klara detta?
Eftersom jag hade så ont, och ingenting direkt hände, så erbjöd dem mig en "sovdos". Det innebar att dem skulle ge mig en spruta i låret som skulle stanna av värkarna lite. Jag skulle få sömntabletter och smärtstillande (panodil och morfin tror jag det var), o förhoppningsvis skulle jag kunna sova några timmar. Jag ville bara bli av med smärtan så jag tackade ja. När jag fått sovdosen så passade Jack på att gå iväg o käka o ringa familjen medan han trodde att jag sov. Dessvärre hade jag alldeles för ont för att somna, så jag låg där o pinades i ytterligare några timmar innan klockan blev 20.00 och vi fick ett rum på BB istället (eftersom dem räknade med att det skulle ta en bra stund till för mig). Där fanns det TV så vi småkollade på "Robinsson", men jag brydde mig inte speciellt.
Klockan o tiden segade iväg, men vid 22-tiden fick jag gå tillbaka till förlossningsrummet och börja andas lustgas. Dem undersökte mig o jag var nu öppen 3-4 cm. Äntligen hände det någonting. Nån timme senare, runt 23-24 fick jag epiduralen och dropp. Jag var väldigt nervös, men insåg att jag inte skulle stå ut med smärtan utan den. Bedövningen gick över förväntan och det räckte med ett stick denna gången, som faktiskt inte gjorde så väldigt ont. När slangen i ryggen väl var på plats så kändes det lite bättre för en stund. Epidural + lustgas gjorde susen. En stund iaf.
Strax efter kl 00 satte dem en skalpelektrod på bebis huvud och därmed gick ju även vattnet och slemproppen. Jag fick på mig en jättesexig blöja och gav mig sedan ut med gåstol i korridoren för att sätta fart på förlossningen och så att bebisen skulle sjunka ner än mer.
Strax innan klockan 05 var jag öppen 5-6 cm. Då satte jag mig på en pilatesboll för att skynda på det. En timme senare var jag fortfarande bara öppen 6 cm, och runt klockan 06.30 fick jag krystvärkar - på tok för tidigt (då jag ju bara var öppen 6-7 cm). Jack o sköterskorna sa åt mig att absolut inte krysta, men det var omöjligt att låta bli. Det kändes inte som om jag hade något att säga till om - det var kroppen som bestämde. O den ville krysta. Fruktansvärd smärta, och panik. Jag var bara öppen 6-7 cm och krystade redan fast jag inte fick. Hur länge skulle de ta innan jag faktiskt FICK krysta? 3-4 timmar? Dem säger ju att man öppnar sig ca 1 cm i timmen...
Som tur var så gick det undan utav bara fasen efter det. Redan efter 45 minuter var jag fullt öppen (dock fick dem "trycka in" kanten med fingarna för att hjälpa till lite), och klockan 07.15 började jag aktivt krysta (med deras tillåtelse denna gången). Efter ca en halvtimmes krystande så ploppade hon ut. Vår lilla Kelly (fast det visste vi inte då).
När dem visade att det var en liten flicka så kände jag bara "Yes! Det var som jag trodde (och i ärlighetens namn också hoppades)." Min lilla dotter. Va fin hon var.
Jag frågade Jack vad det såg ut som. "En Cleo tror jag", svarade han. "Jag måste kolla igen. Nej, jag tror det är en Kelly". Och en Kelly blev det.
Kelly Evangeline Engman Tisjö
Världens vackraste lilla flicka <3
Vi la oss o allt var som vanligt på onsdagskvällen den 15:e december. Klockan 04 (natten den 16:e dec, då hon var beräknad) vaknar jag och har lite ont i magen. Går upp o går på toa i tron om att magvärken ska släppa, men det kommer lixom inget. Tillbaka i sängen igen så släpper värken, men kommer sedan tillbaka igen. Jag trodde egentligen inte att det var dags, men jag väckte ändå Jack för att berätta att jag hade lite ont. Vi låg vakna och väntade på att det skulle släppa eller tillta, och jag gick på toa ett flertal gånger för det kändes verkligen som om jag behövde göra nummer 2. Men icke. Efter ett tag insåg jag att det var värkar, och dem kom ganska tätt. Till en början gjorde det inte speciellt ont, men redan efter någon timme var det mycket värre. Vi låg kvar i sängen till ca 05.30 och klockade värkarna, och jag hade ca 3 st på 12-15 minuter - o alla höll i sig i ca 60-90 sekunder. Jack ringde till förlossningen och dem bad oss komma in. Gulp.
Jack gick ut med hunden och jag ringde mamma för att berätta att vi skulle åka in. Hennes telefon ballade ur så hon hörde mig inte och fick panik, o 20 sekunder senare stod hon utanför dörren :P Hon gick upp till sig igen och jag tog en dusch medan Jack packade de sista i BB-väskan.
Klockan 07 var vi inne på förlossningen, och värkarna då och i bilen påväg in var redan jävliga. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan någon tog hand om oss. Då vart Jack lite irriterad. Väl inne på vårt förlossningsrum satte dom fast mig i en CTG och kollade sammandragningar och bebisens hjärtljud. Där låg jag en stund innan dem undersökte hur mycket öppnad jag var. Med tanke på hur ont jag redan hade och att det hade gått några timmar så hoppades jag ju på minst 3-4 cm. Jag fick lilla chocken när dem sa att jag knappt var öppen 1 cm och att förlossningen inte var igång än. HJÄLP!
"Du är bara öppen för 1 cm och är inte i aktiv förlossning som vi kallar det. Oftast när det blir såhär så skickar vi hem patienten, men eftersom du har så ont så känns ju inte det aktuellt". Tack för det i alla fall.
Dem erbjöd mig därefter akupunktur vilket jag absolut inte var intresserad av, och sedan föreslog dem att jag skulle bada. Bad skulle vara jättebra hade jag hört innan så de tackade jag ja till. Medan dem gick o förberedde badet åt mig passade jag på att kräkas lite. Jack o jag hade tidigare bestämt att om jag behövde kräkas så skulle han lämna rummet, men när jag stod där med en tom spypåse i handen o Jack frågade om han skulle gå så ville jag inte det. Han stod bara någon meter ifrån när jag spydde, vilket är ganska fantastiskt när det gäller mig o min kräkfobi.
Färdigkräkt och måttligt smärtpåvärkad fick jag hoppa ner i badet. Hade jag inte haft så djäulskt ont så hade jag nog tyckt att det var rätt mysigt där inne. Dem hade släkt lyset och tänt en massa ljus o ställt fram en bricka med tre olika sorters dricka på - det var som ett litet spa. Men just då uppskattade jag det inte direkt.
Badet hjälpte inte märkvärt, men jag låg ändå kvar där i i ca en timme. Älskling satt bredvid och peppade när värkarna kom. Hela tiden tänkte jag bara på hur mycket jag hade öppnats nu, hur lång tid det var kvar. Jag tänkte nästan ingenting på mitt barn som snart skulle komma - jag tänkte bara på att jag ville bli av med smärtan.
Efter badet sattes jag fast i CTG´n igen. Värkarna gjorde ondare när jag låg ner så nu fick jag sitta i en fotölj. Nån timme senare kollade dem hur mycket jag hade öppnats, och till min förskräckelse så var jag fortfarande bara öppen 1 cm. Herregud - hur skulle jag klara detta?
Eftersom jag hade så ont, och ingenting direkt hände, så erbjöd dem mig en "sovdos". Det innebar att dem skulle ge mig en spruta i låret som skulle stanna av värkarna lite. Jag skulle få sömntabletter och smärtstillande (panodil och morfin tror jag det var), o förhoppningsvis skulle jag kunna sova några timmar. Jag ville bara bli av med smärtan så jag tackade ja. När jag fått sovdosen så passade Jack på att gå iväg o käka o ringa familjen medan han trodde att jag sov. Dessvärre hade jag alldeles för ont för att somna, så jag låg där o pinades i ytterligare några timmar innan klockan blev 20.00 och vi fick ett rum på BB istället (eftersom dem räknade med att det skulle ta en bra stund till för mig). Där fanns det TV så vi småkollade på "Robinsson", men jag brydde mig inte speciellt.
Klockan o tiden segade iväg, men vid 22-tiden fick jag gå tillbaka till förlossningsrummet och börja andas lustgas. Dem undersökte mig o jag var nu öppen 3-4 cm. Äntligen hände det någonting. Nån timme senare, runt 23-24 fick jag epiduralen och dropp. Jag var väldigt nervös, men insåg att jag inte skulle stå ut med smärtan utan den. Bedövningen gick över förväntan och det räckte med ett stick denna gången, som faktiskt inte gjorde så väldigt ont. När slangen i ryggen väl var på plats så kändes det lite bättre för en stund. Epidural + lustgas gjorde susen. En stund iaf.
Strax efter kl 00 satte dem en skalpelektrod på bebis huvud och därmed gick ju även vattnet och slemproppen. Jag fick på mig en jättesexig blöja och gav mig sedan ut med gåstol i korridoren för att sätta fart på förlossningen och så att bebisen skulle sjunka ner än mer.
Strax innan klockan 05 var jag öppen 5-6 cm. Då satte jag mig på en pilatesboll för att skynda på det. En timme senare var jag fortfarande bara öppen 6 cm, och runt klockan 06.30 fick jag krystvärkar - på tok för tidigt (då jag ju bara var öppen 6-7 cm). Jack o sköterskorna sa åt mig att absolut inte krysta, men det var omöjligt att låta bli. Det kändes inte som om jag hade något att säga till om - det var kroppen som bestämde. O den ville krysta. Fruktansvärd smärta, och panik. Jag var bara öppen 6-7 cm och krystade redan fast jag inte fick. Hur länge skulle de ta innan jag faktiskt FICK krysta? 3-4 timmar? Dem säger ju att man öppnar sig ca 1 cm i timmen...
Som tur var så gick det undan utav bara fasen efter det. Redan efter 45 minuter var jag fullt öppen (dock fick dem "trycka in" kanten med fingarna för att hjälpa till lite), och klockan 07.15 började jag aktivt krysta (med deras tillåtelse denna gången). Efter ca en halvtimmes krystande så ploppade hon ut. Vår lilla Kelly (fast det visste vi inte då).
När dem visade att det var en liten flicka så kände jag bara "Yes! Det var som jag trodde (och i ärlighetens namn också hoppades)." Min lilla dotter. Va fin hon var.
Jag frågade Jack vad det såg ut som. "En Cleo tror jag", svarade han. "Jag måste kolla igen. Nej, jag tror det är en Kelly". Och en Kelly blev det.
Kelly Evangeline Engman Tisjö
Världens vackraste lilla flicka <3
Att amma, eller inte amma
.. Det har sannerligen varit frågan den senaste veckan. Jag har aldrig ens haft en tanke på att jag inte skulle amma - det har varit så självklart för mig. Men redan vid första amningen så förstod jag att det kanske inte var så lätt som man kanske kan tro. Dem på BB plus bekanta sa att visst gör det ont, men att det värsta skulle gå över snabbt. Jag hoppades att dem hade rätt o fortsatte att utstå bland den värsta smärta jag upplevt (bortsett från förlossningen då). Jag ammade de tre första dagarna och hade så ont att jag krampade, grät och skrek (barnmorskorna/sköterskorna hade aldrig sett någon som hade så ont vid amning sa dem).
Jag hade svårt att känna någon riktig glädje över vår underbara dotter eftersom jag hela tiden kollade på klockan o räknade ner till när jag visste att det snart var dags att amma igen. Så fort Kelly vaknade så fick jag ångest o nästan lite panik, o vi la henne vid bröstet medan jag grät o hyperventilerade. Alltså ingen vidare mysig amning för henne heller.
Den 4:e dagen då vi skulle åka hem från BB så kollade en sköterska ytterligare en gång på amningen. Hon sa att Kelly var jätteduktig och tog rätt grepp, men hon såg ju att jag hade fruktansvärt ont ändå. Hon föreslog att jag skulle testa en bröstpump, vilket jag gjorde. Det gjorde mycket mindre ont (dock forfarande ont), så vi bestämde att jag skulle hyra med mig den hem och pumpa så att mjölken inte avtar och sedan ge henne i flaska ett tag. Föroppningsvis skulle jag kunna amma om några dagar eller veckor.
Pumpandet fungerde ganska bra till att börja med, men efter några dagar så avtog mjölken ganska drastiskt. Hon skulle ha 60 ml per mål dag 6, och jag fick ut ca 30 ml ur båda brösten efter en lång tids pumpning. Natten till julafton pumpade och ammade jag utav bara fasen, men Kelly bara låg vid bröstet och fäktade o slogs och skrek hysteriskt - det kom alltså ingen mjölk (knappt). Hela julaftonsnatten var vi uppe med en hysteriskt gråtande liten tjej och vid 06 fick det vara nog. Jack ringde BB och dem sa att han kunde komma in och hämta lite ersättning till henne så hon fick i sig någon mat, men Jacks bil var fastfrusen/insnöad så han kom inte dit. Vi ringde Mats o bad om skjuts vilket han gick med på, men efter 20 minuter ringer han o säger att han inte heller får ut sin bil. Vi ringde taxi - o där skulle dem ha massa hundralappar då det var storhelg osv. Jack gav sig ut för att försöka hitta någon att låna en skyffel av så han kunde gräva ut bilen, och efter en lång tid lyckades han få tag i en. Dock var det omöjligt att få ut bilen ändå. Tillslut, när klockan var 09, så kom en snäll granne ut och skjutsade Jack så han kunde köpa ersättning.
Väl hemma åt Kelly gott och somnade.
Igår insåg vi att det inte fungerar med amningen. Jag har gråtit så mycket över det här och det känns som ett misslyckande, men det är bara att inse fakta; jag kan inte amma henne. Dels så gör det så fruktansvärt ont, och jag får ständigt gå å känna mig nedstämd och ha ångest över att hon snart måste äta. Sen så har jag inte alls tillräckligt med mat åt henne, så det går inte nu i vilket fall - även om jag lyckas utstå smärtan.
Nu pumpar jag med ca 6 timmars mellanrum så att det hinner rinna till lite. Och efter två stycken pumpningar så har jag typ så det räcker till en måltid. Idag tex ska hon äta 80 ml per mål (6-8 ggr om dagen), och efter en pumpning av bägge brösten får jag idag ut ca 40-50 ml. Hade jag pumpat så ofta som jag egentligen hade behövt amma hade jag fått ut ca 30 ml på bägge brösten - vilket är typ en tredjedel av vad hon behöver.
Så nu får hon Babysemps ersättning, plus min utpumpade mjölk ett par gånger om dagen. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag ska sluta pumpa - ska höra lite med BVC när dem kommer på måndag.
Jag hade gett väldigt mycket för att kunna amma min dotter, men jag har varit tvungen att inse att det faktiskt inte går. Och när jag läst om det och pratat med andra, så verkar det inte som om detta är speciellt ovanligt - tvärtom. Det pratas inte mycket om det dock.
Jag älskar min dotter så mycket och jag skulle göra allt för henne, och jag försöker tro på de dem säger åt mig; "Du är ingen sämre mamma för att du inte ammar".
"När jag fick min dotter för två år sedan käpade jag i 2 månader med en hyrpump, aldrig kom det mer är 50 ml efter kansle 30 min. Jag gav upp och vi började med ersättning.
Helt underbart då vi båda kunde hjälpa till med maten och hon blev dessutom mätt.
Aldrig någonsin krånglade det för hos och nu ät hon en underbar pigg tjej på 2 år.
Nu väntar jag på nummer 2 och ska försöka amma men denna gången kommer jag inte att känna mig som en dålig mamma om jag misslyckas även denna gång!"
(Ett inlägg av en annan mamma i samma sits)
Jag hade svårt att känna någon riktig glädje över vår underbara dotter eftersom jag hela tiden kollade på klockan o räknade ner till när jag visste att det snart var dags att amma igen. Så fort Kelly vaknade så fick jag ångest o nästan lite panik, o vi la henne vid bröstet medan jag grät o hyperventilerade. Alltså ingen vidare mysig amning för henne heller.
Den 4:e dagen då vi skulle åka hem från BB så kollade en sköterska ytterligare en gång på amningen. Hon sa att Kelly var jätteduktig och tog rätt grepp, men hon såg ju att jag hade fruktansvärt ont ändå. Hon föreslog att jag skulle testa en bröstpump, vilket jag gjorde. Det gjorde mycket mindre ont (dock forfarande ont), så vi bestämde att jag skulle hyra med mig den hem och pumpa så att mjölken inte avtar och sedan ge henne i flaska ett tag. Föroppningsvis skulle jag kunna amma om några dagar eller veckor.
Pumpandet fungerde ganska bra till att börja med, men efter några dagar så avtog mjölken ganska drastiskt. Hon skulle ha 60 ml per mål dag 6, och jag fick ut ca 30 ml ur båda brösten efter en lång tids pumpning. Natten till julafton pumpade och ammade jag utav bara fasen, men Kelly bara låg vid bröstet och fäktade o slogs och skrek hysteriskt - det kom alltså ingen mjölk (knappt). Hela julaftonsnatten var vi uppe med en hysteriskt gråtande liten tjej och vid 06 fick det vara nog. Jack ringde BB och dem sa att han kunde komma in och hämta lite ersättning till henne så hon fick i sig någon mat, men Jacks bil var fastfrusen/insnöad så han kom inte dit. Vi ringde Mats o bad om skjuts vilket han gick med på, men efter 20 minuter ringer han o säger att han inte heller får ut sin bil. Vi ringde taxi - o där skulle dem ha massa hundralappar då det var storhelg osv. Jack gav sig ut för att försöka hitta någon att låna en skyffel av så han kunde gräva ut bilen, och efter en lång tid lyckades han få tag i en. Dock var det omöjligt att få ut bilen ändå. Tillslut, när klockan var 09, så kom en snäll granne ut och skjutsade Jack så han kunde köpa ersättning.
Väl hemma åt Kelly gott och somnade.
Igår insåg vi att det inte fungerar med amningen. Jag har gråtit så mycket över det här och det känns som ett misslyckande, men det är bara att inse fakta; jag kan inte amma henne. Dels så gör det så fruktansvärt ont, och jag får ständigt gå å känna mig nedstämd och ha ångest över att hon snart måste äta. Sen så har jag inte alls tillräckligt med mat åt henne, så det går inte nu i vilket fall - även om jag lyckas utstå smärtan.
Nu pumpar jag med ca 6 timmars mellanrum så att det hinner rinna till lite. Och efter två stycken pumpningar så har jag typ så det räcker till en måltid. Idag tex ska hon äta 80 ml per mål (6-8 ggr om dagen), och efter en pumpning av bägge brösten får jag idag ut ca 40-50 ml. Hade jag pumpat så ofta som jag egentligen hade behövt amma hade jag fått ut ca 30 ml på bägge brösten - vilket är typ en tredjedel av vad hon behöver.
Så nu får hon Babysemps ersättning, plus min utpumpade mjölk ett par gånger om dagen. Jag har ännu inte bestämt mig för när jag ska sluta pumpa - ska höra lite med BVC när dem kommer på måndag.
Jag hade gett väldigt mycket för att kunna amma min dotter, men jag har varit tvungen att inse att det faktiskt inte går. Och när jag läst om det och pratat med andra, så verkar det inte som om detta är speciellt ovanligt - tvärtom. Det pratas inte mycket om det dock.
Jag älskar min dotter så mycket och jag skulle göra allt för henne, och jag försöker tro på de dem säger åt mig; "Du är ingen sämre mamma för att du inte ammar".
"När jag fick min dotter för två år sedan käpade jag i 2 månader med en hyrpump, aldrig kom det mer är 50 ml efter kansle 30 min. Jag gav upp och vi började med ersättning.
Helt underbart då vi båda kunde hjälpa till med maten och hon blev dessutom mätt.
Aldrig någonsin krånglade det för hos och nu ät hon en underbar pigg tjej på 2 år.
Nu väntar jag på nummer 2 och ska försöka amma men denna gången kommer jag inte att känna mig som en dålig mamma om jag misslyckas även denna gång!"
(Ett inlägg av en annan mamma i samma sits)
.. Och så Webbisar-bilden :)
Våran lilla donna! <3
God Jul :)
Idag och igår var lilla familjen Engman/Tisjö med i tidningen;
God jul mina vänner! <3
God jul mina vänner! <3
Min lilla docka!
Mamma och pappa älskar dig mest av allt!
Sista MVC besöket idag?
Hoj!
Nu är vi ganska nyss precis hemkomna från MVC. Det som vi hoppas var det sista besöket. Vi har ett till bokat till den 23:e, men det hoppas vi att vi slipper gå på. Vi vill ju ha vår bebis till julafton. Det trodde dock inte barnmorskan =/ Hoppas hoppas hon har fel.
Såhär såg min SF-kurva ut idag;
37 cm.
Det börjar verkligen bli tungt om nätterna nu. Magen spänner o ömmar så de e svårt att ligga. Sen blir jag kissnödig stup i kvarten. Ibland tar det bara några minuter efter att jag vart på toa, tills det känns som om jag ska kissa ner mig. Märks att det inte är långt kvar nu. Men jag ska inte klaga - jag mår o har mått oförskämt bra i stort sett hela graviditeten. Det tackar vi för.
Jag har inte skrivit något om besöket på Förlossningen förra veckan va? Usch, det var verkligen jobbigt - orkar knappt prata om det. Emelie o jag var i stan o käkade o shoppade, o jag hade kvällen innan haft väldigt svårt att andas. Eller inte svårt direkt, men det gjorde massa ont i bröstet när jag tog djupa andetag. Då blev jag inte så orolig, men däremot dagen efter när det fortfarande inte gått helt över (men dock blivit bättre) så tyckte Jack jag skulle ringa Förlossningen o höra. Så de jorde jag. Dem bad mig komma in med en gång, så Emelie fick skjutsa mig till Förlossningen o Jack kom efter en liten stund. Dem börjde med att spänna fast mig i en sån där CTG-kurva (där dem mäter barnets hjärtslag och mina sammandragningar. Även barnets rörelser noteras), där låg jag i 2 timmar (varav de sista 30 minuterna var jättejobbiga då jag hade sjukt ont i ryggen). Sen efter det fick jag lämna ett urinprov som dem sa visade på urinvägsinfekion - jag fattade ingenting, jag hade ju inte märkt nåt! Dem skickade iväg en urinodling för att vara på den säkra sidan, men erbjöd mig penicilin med en gång. Jag tackade bestämt nej - jag tänker inte äta nån himla medicin i onödan (o idag på MVC hade ju svaret på odlingen kommit; jag hade ingen urinvägsinfektion. Man känner alltid sig själv bäst).
Sen tog dem sänkan i fingret - vilket jag avskyr. 5 minuter senare kommer hon in igen o säger att det blev nåt fel, så hon får sticka mig på nytt igen i samma finger. I like (not). Senare tog dem även 3 eller 4 rör med blod ur armen - kunde dem inte bara planerat det bättre o tagit provet i armen med en gång, så jag sluppit två nålar i samma finger? Blä, kände jag lite då.
Någonstans där mitt i allt fick jag även göra en EKG. Fick ta av mig allt på överkroppen o ligga helt utfläkt där med en massa elektroder på magen o bröstet. Dem hade typ aldrig gjort det innan heller, så jag kände mig väldigt utelämnad o naken (både bildligt o bokstavligt).
Sen tillkallades en medicinläkare som skulle lyssna på mitt hjärta o mina lungor, men han fick vi vänta på (såklart). När han väl kom så kunde han inte säga mer än någon annan av de läkarna jag redan träffat; det kunde röra sig om en propp i lungan, eller också inte. Han sa att vi fick vänta på ett svar på blodprovet dem tagit tidigare, o var det för högt så var jag tvungen att genomgå en skiktröntgen, annars kunde jag få åka hem för då var det nog ingen fara. Vi väntade o väntade o klockan gick. Till slut kom svaret; Värdet skulle ligga under 0,25 helst. Det fick vara något högre eftersom det var lite högre sist jag tog det i somras, då låg det på 0,36. Men nu låg det visst på 0,95 - så det blev att stanna kvar o vänta på röntgen.
Medicinläkaren hade lovat att dem skulle vara så försiktiga som möjligt, gällande barnet i magen. Jag skulle inte få nån kontrast inskjuten i mig o jag skulle få ha på mig ett blyförkläde för att skydda magen (o dess otroligt viktiga innehåll). Men innan dem skickar ner mig till röntgen så sätter dem en kanyl i handen på mig (så blodet sprutar över fingrarna o sängen - AJ!!) o när jag kommer ner dit så får jag varken skyddsförkläde eller slipper kontrasten. Jag storbölar o är jätterädd för att något ska hända med den lill*, men hon som har hand om röntgen försöker trösta mig med att det farligaste är om barnet befinner sig i typ vecka 11-12. Jag får nöja mig med det o blir inkörd i den där jäkla manicken. När dem skjuter in kontrasten i handen på mig så blir jag helt varm i vissa delar av kroppen, o jag antar att bebis fick precis samma känsla - för bara efter nån sekund så får den spelet där inne i magen o rullar runt som en panikslagen fisk på torra land. Usch, det var sån ångest =`(
Väl klara där var det bara upp till Förlossningen igen o vänta på röntgensvaret som tog typ en timme. Ingen rolig väntan, var rätt nervöst då jag vet att man kan dö rätt fort om man har propp i lungan. Men som tur var så visade ju röntgen ingenting, o vi fick åka hem efter 7 timmar. Ingen vidare rolig dag alltså.
Så. Nu vill jag inte tänka mer på detta. Bort bort bort.
Idag har Kling o jag iaf bokat julbord på Ming Palace till på fredag. Julbord e väl egentligen lite fel ord då de inte är nån julmat, men det är så galet gott! Vi var på det förra året o sa då att vi måste dit nästa år igen. Så vi får se om bebis tänker stanna till helgen, eller om vi får avboka julbordet.
Nu ska jag kramas med min ängel. Pusshej,
Nu är vi ganska nyss precis hemkomna från MVC. Det som vi hoppas var det sista besöket. Vi har ett till bokat till den 23:e, men det hoppas vi att vi slipper gå på. Vi vill ju ha vår bebis till julafton. Det trodde dock inte barnmorskan =/ Hoppas hoppas hon har fel.
Såhär såg min SF-kurva ut idag;
37 cm.
Det börjar verkligen bli tungt om nätterna nu. Magen spänner o ömmar så de e svårt att ligga. Sen blir jag kissnödig stup i kvarten. Ibland tar det bara några minuter efter att jag vart på toa, tills det känns som om jag ska kissa ner mig. Märks att det inte är långt kvar nu. Men jag ska inte klaga - jag mår o har mått oförskämt bra i stort sett hela graviditeten. Det tackar vi för.
Jag har inte skrivit något om besöket på Förlossningen förra veckan va? Usch, det var verkligen jobbigt - orkar knappt prata om det. Emelie o jag var i stan o käkade o shoppade, o jag hade kvällen innan haft väldigt svårt att andas. Eller inte svårt direkt, men det gjorde massa ont i bröstet när jag tog djupa andetag. Då blev jag inte så orolig, men däremot dagen efter när det fortfarande inte gått helt över (men dock blivit bättre) så tyckte Jack jag skulle ringa Förlossningen o höra. Så de jorde jag. Dem bad mig komma in med en gång, så Emelie fick skjutsa mig till Förlossningen o Jack kom efter en liten stund. Dem börjde med att spänna fast mig i en sån där CTG-kurva (där dem mäter barnets hjärtslag och mina sammandragningar. Även barnets rörelser noteras), där låg jag i 2 timmar (varav de sista 30 minuterna var jättejobbiga då jag hade sjukt ont i ryggen). Sen efter det fick jag lämna ett urinprov som dem sa visade på urinvägsinfekion - jag fattade ingenting, jag hade ju inte märkt nåt! Dem skickade iväg en urinodling för att vara på den säkra sidan, men erbjöd mig penicilin med en gång. Jag tackade bestämt nej - jag tänker inte äta nån himla medicin i onödan (o idag på MVC hade ju svaret på odlingen kommit; jag hade ingen urinvägsinfektion. Man känner alltid sig själv bäst).
Sen tog dem sänkan i fingret - vilket jag avskyr. 5 minuter senare kommer hon in igen o säger att det blev nåt fel, så hon får sticka mig på nytt igen i samma finger. I like (not). Senare tog dem även 3 eller 4 rör med blod ur armen - kunde dem inte bara planerat det bättre o tagit provet i armen med en gång, så jag sluppit två nålar i samma finger? Blä, kände jag lite då.
Någonstans där mitt i allt fick jag även göra en EKG. Fick ta av mig allt på överkroppen o ligga helt utfläkt där med en massa elektroder på magen o bröstet. Dem hade typ aldrig gjort det innan heller, så jag kände mig väldigt utelämnad o naken (både bildligt o bokstavligt).
Sen tillkallades en medicinläkare som skulle lyssna på mitt hjärta o mina lungor, men han fick vi vänta på (såklart). När han väl kom så kunde han inte säga mer än någon annan av de läkarna jag redan träffat; det kunde röra sig om en propp i lungan, eller också inte. Han sa att vi fick vänta på ett svar på blodprovet dem tagit tidigare, o var det för högt så var jag tvungen att genomgå en skiktröntgen, annars kunde jag få åka hem för då var det nog ingen fara. Vi väntade o väntade o klockan gick. Till slut kom svaret; Värdet skulle ligga under 0,25 helst. Det fick vara något högre eftersom det var lite högre sist jag tog det i somras, då låg det på 0,36. Men nu låg det visst på 0,95 - så det blev att stanna kvar o vänta på röntgen.
Medicinläkaren hade lovat att dem skulle vara så försiktiga som möjligt, gällande barnet i magen. Jag skulle inte få nån kontrast inskjuten i mig o jag skulle få ha på mig ett blyförkläde för att skydda magen (o dess otroligt viktiga innehåll). Men innan dem skickar ner mig till röntgen så sätter dem en kanyl i handen på mig (så blodet sprutar över fingrarna o sängen - AJ!!) o när jag kommer ner dit så får jag varken skyddsförkläde eller slipper kontrasten. Jag storbölar o är jätterädd för att något ska hända med den lill*, men hon som har hand om röntgen försöker trösta mig med att det farligaste är om barnet befinner sig i typ vecka 11-12. Jag får nöja mig med det o blir inkörd i den där jäkla manicken. När dem skjuter in kontrasten i handen på mig så blir jag helt varm i vissa delar av kroppen, o jag antar att bebis fick precis samma känsla - för bara efter nån sekund så får den spelet där inne i magen o rullar runt som en panikslagen fisk på torra land. Usch, det var sån ångest =`(
Väl klara där var det bara upp till Förlossningen igen o vänta på röntgensvaret som tog typ en timme. Ingen rolig väntan, var rätt nervöst då jag vet att man kan dö rätt fort om man har propp i lungan. Men som tur var så visade ju röntgen ingenting, o vi fick åka hem efter 7 timmar. Ingen vidare rolig dag alltså.
Så. Nu vill jag inte tänka mer på detta. Bort bort bort.
Idag har Kling o jag iaf bokat julbord på Ming Palace till på fredag. Julbord e väl egentligen lite fel ord då de inte är nån julmat, men det är så galet gott! Vi var på det förra året o sa då att vi måste dit nästa år igen. Så vi får se om bebis tänker stanna till helgen, eller om vi får avboka julbordet.
Nu ska jag kramas med min ängel. Pusshej,
Magen ikväll, v 39+0
Går in i vecka 40 idag, o magen ser ut såhär..
KOM UT..!!
KOM UT..!!
Drowning.
Nu sitter jag här o bölar igen. Musik, bra sådan, verkar ha lätt att få igång mig nu när jag är gravid. Känner mig som ett mojje när jag sitter här o gråter för mig själv, men som tur är så är det bara jag som vet om det (ja, och så ni nu då ;).
Här är en bit av en BSB-låt som jag hade kunnat skriva själv till min älskling - tja, om jag hade kunnat skriva låtar alltså.
Drowning
I can't imagine life without your love
And even forever don't seem like long enough
Cause everytime I breathe I take you in
And my heart beats again
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
And everytime I try to rise above
I'm swept away by love
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
Varför gråter jag när jag hör denna låten? Är inte helt säker, men antar att det är för att jag är så lycklig. Lycklig över att ha världens underbaraste sambo, och snart en liten bebis ihop. Så oändligt mycket kärlek! <3 ÄLSKAR ER!!
Här är en bit av en BSB-låt som jag hade kunnat skriva själv till min älskling - tja, om jag hade kunnat skriva låtar alltså.
Drowning
I can't imagine life without your love
And even forever don't seem like long enough
Cause everytime I breathe I take you in
And my heart beats again
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
And everytime I try to rise above
I'm swept away by love
Baby I can't help it
You keep me drowning in your love
Varför gråter jag när jag hör denna låten? Är inte helt säker, men antar att det är för att jag är så lycklig. Lycklig över att ha världens underbaraste sambo, och snart en liten bebis ihop. Så oändligt mycket kärlek! <3 ÄLSKAR ER!!
BF nästa vecka - ofattbart!
Igår kväll var Jack återigen säker på att det skulle sätta igång, o han låg i ena höret av soffan o gav ifrån sig lite annorlunda "gläde-ljud" som bara bubblade ur honom. Han var så söt där han satt ;) Jag lugnade honom återigen o sa att det inte kommer bli nu heller (fast jag måste erkänna att jag tyckte de kändes lite annorlunda igår kväll).
Jag hade så jäkla täta sammandragningar. Säkert 10-15 st i timmen, hela kvällen. Dem gjorde ju inte ont, så jag började aldrig direkt tro nåt - men de var annorlunda att ha dem så tätt. Sen när vi skulle sova så kände jag att jag nästan "satt på huvudet" (låter ju sjukt, men) - den måste verkligen vara nerborrad nu. Frågan är om den kan komma ner djupare när den väl är fixerad, eller om det lixom är max (bortsett från när den kommer ut såklart). Känns som om magen sjunkit väldigt mycket, typ bara under gårdagen. Var uppe o kissade 4 gånger inatt. Jag tror de var 4 gånger iaf, inte helt säker eftersom jag faktiskt drömde en dröm som gick ut på att jag gick upp o kissade (varför jag nu drömmer sånt?).
Idag blir en långtråkig dag för mig. Ska bara sitta här hemma o längta efter min underbara som inte kommer hem förens runt 19-20-tiden. De är sorgligt. Får väl se om jag lyckas göra nån nytta, städa eller så. Men ser rätt städat ut redan =/
Nu blir det kroppkakor till lunch o får väl sätta på nån film antar jag.
Tänk att det är BF nästa vecka! Känns helt sjukt när man tänker på det. Nästa vecka är den beräknad att komma! Det som vi väntat på nu i flera år (allra helst de senaste 9 månaderna såklart). O de kommer inträffa nästa vecka. Eller idag. Eller om 3 veckor. Men endå! Snart har vi vårt gos här. Galet.
Jag hade så jäkla täta sammandragningar. Säkert 10-15 st i timmen, hela kvällen. Dem gjorde ju inte ont, så jag började aldrig direkt tro nåt - men de var annorlunda att ha dem så tätt. Sen när vi skulle sova så kände jag att jag nästan "satt på huvudet" (låter ju sjukt, men) - den måste verkligen vara nerborrad nu. Frågan är om den kan komma ner djupare när den väl är fixerad, eller om det lixom är max (bortsett från när den kommer ut såklart). Känns som om magen sjunkit väldigt mycket, typ bara under gårdagen. Var uppe o kissade 4 gånger inatt. Jag tror de var 4 gånger iaf, inte helt säker eftersom jag faktiskt drömde en dröm som gick ut på att jag gick upp o kissade (varför jag nu drömmer sånt?).
Idag blir en långtråkig dag för mig. Ska bara sitta här hemma o längta efter min underbara som inte kommer hem förens runt 19-20-tiden. De är sorgligt. Får väl se om jag lyckas göra nån nytta, städa eller så. Men ser rätt städat ut redan =/
Nu blir det kroppkakor till lunch o får väl sätta på nån film antar jag.
Tänk att det är BF nästa vecka! Känns helt sjukt när man tänker på det. Nästa vecka är den beräknad att komma! Det som vi väntat på nu i flera år (allra helst de senaste 9 månaderna såklart). O de kommer inträffa nästa vecka. Eller idag. Eller om 3 veckor. Men endå! Snart har vi vårt gos här. Galet.
Jack <3
God kväll vänner,
nu e jag precis hemkommen från stan. Skulle gått där med Emelie idag, men hon fick hoppa in o jobba, så mamma o jag åkte in en stund. Väldigt givande, köpte ingenting :P Hade hoppats på att hitta nån julklapp, antingen något som jag själv kan önska mig (så stackars Jack vet någonting han eventuellt kan köpa) eller någon klapp till de jag har kvar att köpa till. Men Emelie o jag ska inåt stan igen på onsdag, så får väl köpa de sista då. Kanske blir en sväng åt Hansa också?
Rocky ligger här bredvid o tuggar febrilt på sitt nya ben som han fick av mamma nyss. Det låter verkligen gott när han smaskar :) Jag är inte själv så sugen dock (hade ändå aldrig fått smaka).
Igår bröt jag ihop lite. Vet egentligen inte riktigt varför. Det finns inget jag hellre vill än att ha det här barnet (såklart!), o vi har kämpat för de så länge. Trodde aldrig att det skulle bli verklighet, o jag är jättetacksam att allt gått så bra såhär långt o att jag snart, förhoppningsvis, får ha vårt barn här hos mig/oss. Men igår så kom det en sån konstig känsla/tanke över mig; Tänk om det går utför nu. Tänk om Jack o jag tappar varandra någonstans mitt i allt ta-hand-om-barn. Tänk om han slutar älska mig? Om han bara ser barnet? Jag blev jätterädd o orolig. Har aldrig tänkt så innan, men har läst att de lätt kan bli att man tänker i de banorna. Trodde aldrig jag skulle ens fundera på det. Men Jack o jag som har det så bra idag - tänk om nånting går fel sen?
Jack är mitt allt i livet. Jag avgudar honom, skulle göra vad som helst för honom.
Skulle ett barn (VÅRT barn) kunna förstöra det? Nej, det tror jag inte. Högst troligt och förhoppningsvis så blir vår kärlek kanske ännu starkare - vi har ju då ett barn tillsammans. Ett barn som kommer vara vårt tillsammans, i resten av våra liv. Någon större kärlek än så kan man väl knappast dela?
Det känns tryggt att oavsett vad som händer i framtiden, så kommer alltid Jack o jag vara bundna till varandra. Vi kommer alltid att dela det bästa; vårt barn. O jag har väldigt svårt att tänka mig att något skulle kunna komma imellan oss, varken nu eller senare. Jag vill, tror o hoppas att vi alltid kommer älska varandra o vilja leva tillsammans. Jag vill inte finnas utan honom. Sån oändlig kärlek.
Hur ska jag kunna älska ett litet barn lika mycket? Har jag så mycket kärlek inom mig ens?
<3
nu e jag precis hemkommen från stan. Skulle gått där med Emelie idag, men hon fick hoppa in o jobba, så mamma o jag åkte in en stund. Väldigt givande, köpte ingenting :P Hade hoppats på att hitta nån julklapp, antingen något som jag själv kan önska mig (så stackars Jack vet någonting han eventuellt kan köpa) eller någon klapp till de jag har kvar att köpa till. Men Emelie o jag ska inåt stan igen på onsdag, så får väl köpa de sista då. Kanske blir en sväng åt Hansa också?
Rocky ligger här bredvid o tuggar febrilt på sitt nya ben som han fick av mamma nyss. Det låter verkligen gott när han smaskar :) Jag är inte själv så sugen dock (hade ändå aldrig fått smaka).
Igår bröt jag ihop lite. Vet egentligen inte riktigt varför. Det finns inget jag hellre vill än att ha det här barnet (såklart!), o vi har kämpat för de så länge. Trodde aldrig att det skulle bli verklighet, o jag är jättetacksam att allt gått så bra såhär långt o att jag snart, förhoppningsvis, får ha vårt barn här hos mig/oss. Men igår så kom det en sån konstig känsla/tanke över mig; Tänk om det går utför nu. Tänk om Jack o jag tappar varandra någonstans mitt i allt ta-hand-om-barn. Tänk om han slutar älska mig? Om han bara ser barnet? Jag blev jätterädd o orolig. Har aldrig tänkt så innan, men har läst att de lätt kan bli att man tänker i de banorna. Trodde aldrig jag skulle ens fundera på det. Men Jack o jag som har det så bra idag - tänk om nånting går fel sen?
Jack är mitt allt i livet. Jag avgudar honom, skulle göra vad som helst för honom.
Skulle ett barn (VÅRT barn) kunna förstöra det? Nej, det tror jag inte. Högst troligt och förhoppningsvis så blir vår kärlek kanske ännu starkare - vi har ju då ett barn tillsammans. Ett barn som kommer vara vårt tillsammans, i resten av våra liv. Någon större kärlek än så kan man väl knappast dela?
Det känns tryggt att oavsett vad som händer i framtiden, så kommer alltid Jack o jag vara bundna till varandra. Vi kommer alltid att dela det bästa; vårt barn. O jag har väldigt svårt att tänka mig att något skulle kunna komma imellan oss, varken nu eller senare. Jag vill, tror o hoppas att vi alltid kommer älska varandra o vilja leva tillsammans. Jag vill inte finnas utan honom. Sån oändlig kärlek.
Hur ska jag kunna älska ett litet barn lika mycket? Har jag så mycket kärlek inom mig ens?
<3
Pojke?
Senaste dagarna så känner jag mig helt övertygad om att bebis där inne i magen är en pojke. Vet inte varför, men det är någon stark känsla jag fått. Konstigt. Vart kommer den ifrån? Har ju trott flicka hela tiden innan.
Time will tell. Inom ca 3 veckor vet vi. Spännande.
Ps. Ja Jack, trots ditt stensäkra "test" med förlovningsringen dinglande över magen så tror jag på pojke.
Time will tell. Inom ca 3 veckor vet vi. Spännande.
Ps. Ja Jack, trots ditt stensäkra "test" med förlovningsringen dinglande över magen så tror jag på pojke.
Håller min hypotes?
Gud så mycket snö det har kommit!
Jack ringde o väckte mig idag (tänker inte säga vad klockan var ;P) o sa att han tyckte att jag borde be mamma gå ut med hunden, för de var visst väldigt mycket snö o väldigt halt (o jag e lite som Bambi på hal is, speciellt då mina klackskor e snorhala o jag inte har några andra). Jag tänkte att "äh, det kan jag väl göra själv, jag får gå försiktigt", men sen tänkte jag till igen. Tänkte på det Jack berättade, om hon som halkat o trillat på rumpan - vars liten bebis i magen dog =/ Så jag bad mamma gå ut med honom, vilket hon gjorde. Usch så hemskt, tänk o halka o dratta på ändan så barnet "slår i huvudet" o dör. Fyfan! Får paniiiik! Om man tänker efter så ligger ju faktiskt huvudet rätt så illa till nu då den (äntligen) har fixerat sig, så slår man i rumpan (bäckenet) så kan ju huvudet ta skada. Usch så otäckt, kan inte denna jäkla halka/snö försvinna? Är så orolig för pappa också som bara måste cykla överallt (vansinne!).
Jag har hört o läst överallt om att dessa sista veckor skulle vara de jobbigaste. Att man längtar så mycket o tycker att tiden går såå långsamt. Men faktiskt, jag tycker inte det är så jobbigt. Jag är rätt lugn o tycker att bebis kan få stanna ett tag till, om det nu är de den vill. Jack e helt tvärtom, han e hyperstirrig. Varje kväll så säger han; "Inatt går vattnet", "Inatt kommer den", "Imorgon blir det nog inget jobb för mig för då e vi på förlossningen" osv. Jag säger bara lugnt att "nej då, det är ingen risk lilla gubben. Jag lovar att säga till samma dag som det är dags" - för jag tror verkligen att jag kommer känna det. Jag tror inte bara att allting sätter igång med en smäll, jag tror att jag kommer hinna känna på mig att "ikväll är det nog dags". Jag kan ha fel, absolut, men de e så jag tror.
(Undra om Jack går på jobbet om dagarna o bara väntar på att jag ska ringa o säga att det är dags? Haha, va knäppt det känns. För för mig här hemma e allt helt lugnt, o jag tror inte bebis tänker titta ut än på säkert två veckor eller nåt).
Nu har jag förresten börjat tänka om o tro att den lill* där inne nog är en pojke. Men det är nog mest för att min barnmorska sa att hon tror att det är en liten pojke (hon borde ju ha bäst koll). Egentligen har jag verkligen ingen aning, ingen känsla. Har alltid tänkt flicka innan (förmodligen för att jag alltid velat de tidigare), men nu vet jag verkligen inte. Tror ju också på min hypotes gällande släkten, att den stämmer - o då blir det ju en liten pojke.
För er som inte hört om min kön-hypotes kan jag dra den väldigt kort här; Barnen får samma som deras föräldrar fick. Alltså:
Lennart (min morbror) fick pojke, flicka. Hans dotter Emelie (min kusin) fick pojke, flicka. Same same.
Monica (min moster) fick flicka, flicka, flicka. Hennes dotter Nettan (min kusin) fick flicka, flicka (o kommer de en tredje blir ju det också en flicka om du frågar mig).
Nu har jag ju inte så många att dra med i denna hypotesen, eftersom vi bara är två kusiner innan mig som fått barn - men än så länge stämmer det ju. Detta innebär att jag kommer få pojke, flicka (de tredje barnet o eventuellt fler vet man ju dock inget om eftersom mamma bara fick två).
Låter det inte ganska rimligt ändå? Visst, det kan vara slump - men jag tror ändå att sånt där ligger med lite i arvet. Det återstår att se om min hypotes håller efter att vår skrutt har tittat ut :) Spännande.
Snart e de fredagsmys o helg för min älskling! Ska bli så härligt att få ha honom hemma några dagar. KÄRLEK!
Jack ringde o väckte mig idag (tänker inte säga vad klockan var ;P) o sa att han tyckte att jag borde be mamma gå ut med hunden, för de var visst väldigt mycket snö o väldigt halt (o jag e lite som Bambi på hal is, speciellt då mina klackskor e snorhala o jag inte har några andra). Jag tänkte att "äh, det kan jag väl göra själv, jag får gå försiktigt", men sen tänkte jag till igen. Tänkte på det Jack berättade, om hon som halkat o trillat på rumpan - vars liten bebis i magen dog =/ Så jag bad mamma gå ut med honom, vilket hon gjorde. Usch så hemskt, tänk o halka o dratta på ändan så barnet "slår i huvudet" o dör. Fyfan! Får paniiiik! Om man tänker efter så ligger ju faktiskt huvudet rätt så illa till nu då den (äntligen) har fixerat sig, så slår man i rumpan (bäckenet) så kan ju huvudet ta skada. Usch så otäckt, kan inte denna jäkla halka/snö försvinna? Är så orolig för pappa också som bara måste cykla överallt (vansinne!).
Jag har hört o läst överallt om att dessa sista veckor skulle vara de jobbigaste. Att man längtar så mycket o tycker att tiden går såå långsamt. Men faktiskt, jag tycker inte det är så jobbigt. Jag är rätt lugn o tycker att bebis kan få stanna ett tag till, om det nu är de den vill. Jack e helt tvärtom, han e hyperstirrig. Varje kväll så säger han; "Inatt går vattnet", "Inatt kommer den", "Imorgon blir det nog inget jobb för mig för då e vi på förlossningen" osv. Jag säger bara lugnt att "nej då, det är ingen risk lilla gubben. Jag lovar att säga till samma dag som det är dags" - för jag tror verkligen att jag kommer känna det. Jag tror inte bara att allting sätter igång med en smäll, jag tror att jag kommer hinna känna på mig att "ikväll är det nog dags". Jag kan ha fel, absolut, men de e så jag tror.
(Undra om Jack går på jobbet om dagarna o bara väntar på att jag ska ringa o säga att det är dags? Haha, va knäppt det känns. För för mig här hemma e allt helt lugnt, o jag tror inte bebis tänker titta ut än på säkert två veckor eller nåt).
Nu har jag förresten börjat tänka om o tro att den lill* där inne nog är en pojke. Men det är nog mest för att min barnmorska sa att hon tror att det är en liten pojke (hon borde ju ha bäst koll). Egentligen har jag verkligen ingen aning, ingen känsla. Har alltid tänkt flicka innan (förmodligen för att jag alltid velat de tidigare), men nu vet jag verkligen inte. Tror ju också på min hypotes gällande släkten, att den stämmer - o då blir det ju en liten pojke.
För er som inte hört om min kön-hypotes kan jag dra den väldigt kort här; Barnen får samma som deras föräldrar fick. Alltså:
Lennart (min morbror) fick pojke, flicka. Hans dotter Emelie (min kusin) fick pojke, flicka. Same same.
Monica (min moster) fick flicka, flicka, flicka. Hennes dotter Nettan (min kusin) fick flicka, flicka (o kommer de en tredje blir ju det också en flicka om du frågar mig).
Nu har jag ju inte så många att dra med i denna hypotesen, eftersom vi bara är två kusiner innan mig som fått barn - men än så länge stämmer det ju. Detta innebär att jag kommer få pojke, flicka (de tredje barnet o eventuellt fler vet man ju dock inget om eftersom mamma bara fick två).
Låter det inte ganska rimligt ändå? Visst, det kan vara slump - men jag tror ändå att sånt där ligger med lite i arvet. Det återstår att se om min hypotes håller efter att vår skrutt har tittat ut :) Spännande.
Snart e de fredagsmys o helg för min älskling! Ska bli så härligt att få ha honom hemma några dagar. KÄRLEK!
